Jag vill inte tjäna

I dag korsar moralister, feminister, marknadsidealister och queerteoretiker klingor i den verbala bataljen. Och trängd mellan sköldarna står kvinnan det egentligen skulle handla om. I Ola Larsmos nya roman Jag vill inte tjäna ges ett historiskt perspektiv på prostitutionsfrågan. Tiden är 1880-talet, miljön Uppsala. I utkanten av stan ligger de mörka glädjehus där studenterna kan få utlopp för sina sexuella behov. Aborter är illegala och preventivmedel en anstötlighet. Könssjukdomar som schanker och syfilis grasserar. Reglementeringen gör de prostituerade till ett slags livegna. När den nyutexaminerade medicine doktorn Stig Ekeberg får tjänst som extraordinarie assisterande stadsläkare blir hans otacksamma uppgift att hålla uppsikt över stadens "offentliga" kvinnor. Dels genom regelbundna medicinska "besiktningar", dels genom att tillsammans med konstapeln kvällstid patrullera gatorna. Mötet med den unga Sara Kristina Olofsdotter, som farit illa som tjänsteflicka och hamnat på bordell, ställer diskrepansen mellan pliktens och humanitetens krav i starkt ljus. Titelns stolta negation - som för tankarna till Lucifers och Ekelöfs upproriska Non serviam - gäller nämligen i lika hög grad doktorns växande obekvämhet med att vara en kugge i samhällets undangömda könshandelsmaskineri som flickans ovilja att vara husa. Långsamt och varsamt, med omsorg om varje ljusskiftning och stämningsläge, vecklar Larsmo ut en snyggt uppbyggd sinnesintrycksmättad historia, som inte minst handlar om ordlöshet, om tystnader, offentliga såväl som privata. Med övertygande stilkonst, inlevelse och historisk sakkunskap frammanar han en inte särskilt avlägsen värld, där våld och naken makt döljs bakom en respektabel yta och skrankor sätts för viljan av kön och klass.

Jag vill inte tjäna

Frestande synderska, kränkt minoritet, fri entreprenör i tjänstesektorn eller vanemässigt offer för sexuella övergrepp. Synen på den prostituerade har skiftat med tiderna.