Ögonvittnen om Gunnar Ekelöf

När Gunnar Ekelöf-sällskapet nu ger ut en anspråkslös antologi med ögonvittnesskildringar av möten med poeten är den, enligt Daniel Möller, en av de tre redaktörerna, att läsa som en pendang till Ekelöfs En självbiografi. Den boken sammanställdes efter Gunnar Ekelöfs död av hans hustru Ingrid. Självbiografin blev för Ekelöf bara en bok drömd; han lyckades aldrig realisera den. Samtidigt är i dag mycket känt och skrivet om Ekelöf att man kan undra om det verkligen finns mer att berätta. Svaret efter en genomläsning av denna antologi är oftare nej än ja. Renodlade anekdoter göre sig knappast besvär. Att läsa om en guldsmed som graverade hans ring, en tidig skolkamrats vaga minnen, och även Bertil Malmbergs i dag otidsenliga spekulationer om poetens huvudform är ointressant. NT-medarbetaren Lisa Berg Ortman, som hade Ekelöf som gudfar, har skrivit fylligare och bättre om Ekelöf i denna tidning. Däremot är de texter som besvarar frågan jakande desto mer värdefulla. Det gäller allra främst skådespelerskan, en gång vid Norrköpings stadsteater, Inga Landgrés fina dagboksanteckningar. Numera är ju Ekelöfs alkoholism välkänd. Då var den nog inte det. Och Landgrés förundran - så småningom övergående i beundran - för hur Ingrid vakade över sin mans alkoholintag och vid tillfälle spädde ut Gunnars whisky med te och hans vin med vatten. Så är också denna antologi: ömsom vin och ömsom vatten. Och Inga Landgrés bidrag är den stora behållningen.

Ögonvittnen om Gunnar Ekelöf

Vittnesmålet är en särskild sorts berättelse, kanske mest framträdande i reportagekonsten men även bland dagboksanteckningar.