Johan Kling; Människor helt utan betydelse

I Klings debutroman Människor helt utan betydelse har tiden backats med ett decennium, närmare bestämt till den 6 juli 1998, men trots att solen gassar över Stockholms semestertomma gator känns kylan igen. Liksom den självutplånande elektrikern i filmen försöker romanens huvudperson Magnus, en frilansare i utkanten av den nya medieklassen, frenetiskt passa in i en värld av styvkorkade egon som han med sin taskiga självkänsla i grunden står främmande inför. Symptomatisk är uteserveringsscenen där alla andra döljer sig bakom solglasögon medan han själv med bart ansikte kisar mot det skarpa ljuset. Som en sentida ättling till förra sekelskiftets melankoliska flanörer genomkorsar Magnus huvudstaden, och hans färd ter sig alltmer som en Dolorosavandring. På Posten utkvitterar han ett refuserat manus, på tv-redaktionen får han på ett lika inlindat som lumpet sätt veta att hans tjänster inte längre är önskade, och med stigande ångest väntar han på att flickvännen Josefin, som han är svartsjukt rädd att förlora, ska ringa på mobilen. Att Kling, född 1962, är en mogen debutant märks med besked. Med ett avskalat rent språk fångar han precist det sociala spelet och tränger utan större åthävor in under huvudpersonens hud. Människoskildringen är luttrad, men saknar trots det inte en försonande värme. Nu är februari förstås inte rätt månad att kora årets debutant - men säkert är att Kling blir svårslagen. Hans helgjutna prosa utvinner vikt och innebörd också åt det på ytan betydelselösa.

Johan Kling; Människor helt utan betydelse

Förra året etablerade sig Johan Kling med debutfilmen Darling som en skarp uttolkare av det sköna nydesignade caffelatte-Sverige: ett kylslaget land där Guccibehängda modedockor dejtar brats med stadsjeepar och en sextioårig arbetslös elektroingenjör ses som föga mer än en pinsamhet.