Machiavelli - frihetsälskare, republikan

I renässansens Florens, som såg Michelangelo mejsla i marmor och Botticelli pensla fram visioner av skönhet på målarduken, satt Niccolò Machiavelli i spetsen för en av historiens första politiska tankesmedjor och grunnade över hur den perfekta staten skulle vara beskaffad. Liksom konstnärerna fann han sitt ideal i antiken, närmare bestämt i den romerska republikens anda och institutioner.Mest känd - för att inte säga ökänd - är Machiavelli förstås för Fursten, en föga smickrande spegel riktad mot renässanshärskarens maktfullkomliga anlete. Men medan han där kunde uppfattas som den skrupelfria furstemaktens ideolog var Machiavelli i själ och hjärta en frihetsälskande republikan. Detta framgår inte minst av huvudverket Diskurser över de tio första böckerna av Titus Livius, en klassiker i det politiska tänkandets historia som på svenska fått den mer behändiga titeln Republiken.Formellt sett är det fråga om en kommentar till den romerske historikern Livius mastodontverk om Roms historia, men i praktiken är det betydligt intressantare än så. Ur Republiken talar en klar och saklig röst som bortom medeltidens moraliskt-religiösa kategorier framlägger argument för maktdelning, lagenligt styre och en politik syftande till det allmänna bästa. Tankegångarna konkretiseras med livgivande exempel, där den romerska styrkan och klokheten ställs mot svagheten och korruptionen i samtidens Italien.Trots kontrasten till Fursten ska motsättningen mellan verken inte överdrivas. Också i Republiken finns ett uttalat maktrealistiskt perspektiv, och allt som oftast visar den politiska räven sin spetsiga nos. Somligt är lika aktuellt i dag som när det skrevs: "En furste eller en framåtsträvande republik kan inte få en bättre möjlighet att erövra en stad eller en provins än om de ombeds att sända sina trupper för att försvara den".Med sina antikvurmande diskurser skissade Machiavelli ett utkast till den moderna medborgarstaten. Bakom resonemangen låg den för tiden radikala uppfattningen att politiken är medborgarnas gemensamma angelägenhet, och att den kan och bör göras till föremål för rationell diskussion. Det är en tanke som inte står Botticellis Våren efter i daggfrisk frimodighet.