Högerpopulismen dissekerad

Fremskrittspartiet och dess främste uttolkare och röstvinnare, Carl I Hagen. Numera lett av Siv Jensen drömmer partiet om att bilda regering med Höyre. Hagen är adlad till förste vice talman i den norska riksdagen. Så kan det gå. Och medan jag läser detta gedigna verk, där sociologi förenas med journalistik, Bourdieu med Greider, slår det mig gång efter annan att svenska riksmedier, och politiska experter, är oroväckande ointresserade av grannlandet i väst. För här är ett land, nära oss, där högerpopulismen blivit rumsren, på ett minst lika påtagligt vis som i Berlusconis Italien. Ungefär var tredje norsk medborgare röstar de facto på Fremskrittspartiet. Varför? Norge är ett rikt land, inte minst tack vare oljeresurserna. Och det synes vara en förklaring till missnöjesyttringarna: att pengarna från oljan inte kommer de många till del. Medelst de outnyttjade oljepengarna har Fremskrittspartiet rentav skapat en politiskt svårslagen kombination: presumtiva skattelättnader och välfärdsökningar. Fremskrittspartiet är på väg att bli Norges största. I delar av landet, särskilt norrut, är det redan störst. Och ändå denna hart när monumentala tystnad i svenska riksmedier! Marsdal visar med all önskvärd tydlighet att medieeliten i Oslo tar bestämt avstånd från Fremskrittspartiet. Parallellt visar han på djupa sprickor i det norska samhället. Några styr och de kommer gärna från Arbeiderpartiet, fast parallellt från den sociala, ekonomiska och intellektuella eliten: Gro Harlem Brundtland, far och son Stoltenberg. De utgör en grädda, som inte behöver vara briljant för att nå maktens tyngsta positioner. Det räcker med rätt adress och efternamn. Att behärska uppförandekoden. I ett land, eller en västvärld, där begreppet klass dessutom förpassats till historiens skräphög - inte minst genom vänsterns försorg - är det kanske inte så underligt att sådana som Hagen kan slå sig fram. Om Arbeiderpartiet medelst språk och politik fjärmar sig från stora delar av allmänheten, och liksom förpassar verklighetsuppfattningen till väl valda delar av Oslo, är det nog inte så konstigt att populister som Hagen vinner missnöjesröster. Men hur kunde Fremskrittspartiet växa sig så stort? Det borde, också bland svenskar, vara föremål för en stor och dissekerande diskussion. För det som faktiskt har inträffat i Norge torde även, inom överskådlig framtid, kunna bli vardagsmat också i Sverige. Särskilt i ett Sverige där vänstern går åt höger och högern åt vänster och de traditionella partierna tränger ihop sig i mitten.

Högerpopulismen dissekerad

Fremskrittspartiet är huvudföremålet för Magnus E Marsdals undersökningar i en ny och skarpsynt bok, Högerpopulismen dissekerad.