Max Hastings: Nemesis - kampen om Japan 1944-45

Den 6 augusti 1945 fälldes Little Boy över Hiroshima. En av besättningsmännen på bombplanet Enola Gay beskrev atombomben, som en förlängd soptunna med fenor. Max Hastings nämner yttrandet i Nemesis - kampen om Japan 1944-45 och det är chockartat lakoniskt om man ser till följderna. Japanerna hävdade efter kriget att 110 000 civila dött omedelbart. Andra skattningar säger att det rörde sig om 70 000, men bomben markerade enligt många bedömare inte bara slutet på andra världskriget, utan också inträdet i en ny tid - det kalla kriget. Detaljen säger också något om spännvidden hos Max Hastings. Andra världskrigets sista år i Stilla havsområdet beskrivs ur alla tänkbara perspektiv - man känner igen honom från Harmagedon som utkom 2005 och handlar om slutstriderna i Europa. Han redogör för militärstrategiska beslut, politiska överläggningar och boken saknar inte heller statistisk sifferexercis. Men han är inte bara militärhistoriker, utan också en lysande författare som har en förmåga att närma sig krigets helvete. Man får åtminstone en aning om hur det är att ta sig fram genom Burmas djungler, krypa uppför Iwojimas branter och fly undan B 29:ornas brandbomber över Tokyo. Han skildrar också mängder av händelser som inte alltid följer den militära logiken och sällan ryms i mer grovmaskiga översikter - sjöslaget utanför den filippinska ön Leyte i oktober 1944 kan nämnas som exempel. Boken innehåller även personporträtt av befäl och fotfolk på båda sidor. Douglas MacArthur beskrivs som psykologisk cocktail av storhetsvansinne och oförstånd, men den amerikanske befähavaren omgavs av ett väloljat PR-maskineri, som oförtjänt gjorde honom till USA:s mest uppburne militär efter Ulysses S Grant. Man möter också människor som upplevde både den japanska ockupationen och den sovjetiska "befrielsen" av Manchuriet. Uniformerna ersattes av andra, men det grymma våldet var påfallande likt det tidigare. Men samtidigt bidrog Sovjetunionens krigsförklaring och invasion till att få slut på kriget. Max Hastings citerar den japanske historikern Kazutoshi Hando, som förklarat att bomberna över Hiroshima och Nagasaki blev sista droppen för de civila politikerna, men att militären inte gav vika förrän de sovjetiska trupperna gick in i Manchuriet. Bokens mest laddade och provokativa avsnitt är också det om atombomberna. Hastings lägger en stor skuld på de japanska politikerna som fruktade kuppförsök från militären och gjorde allt för att slingra sig undan de fredsvillkor som ställdes i Potsdamdeklarationen. Fällningen av bomberna blev till slut oundviklig, anser han. Det är en slutsats som man instinktivt värjer sig emot, men han förklarar att en invasion av de japanska öarna hade blivit blodigare än bomberna. Han påminner också om att flygbombningarna av Tokyo under en enda nattlig räd kostade lika många liv som de båda bomberna - brandbombningarna den 9 mars dödade 100 000 människor och gjorde en miljon hemlösa när en fjärdedel av staden förstördes. Det räckte inte för att få japanerna att ge upp och Hastings drar slutsatsen att aldrig så skarpa hot om atombomber hade haft någon verkan. Han kan ha rätt, men det får vi aldrig veta. Däremot inser man att det vansinne som kriget innebar fortfarande ställer oss inför absurditeter som inte går att besvara på ett sätt som känns rimligt. Men vilka slutsatser Max Hastings än drar, så har han skrivit en fantastisk och mycket skakande bok om något som i långa stycken inte går att beskriva helt.

Max Hastings: Nemesis - kampen om Japan 1944-45

När Europa fick fred fortsatte andra världskriget i Stilla havsområdet. Max Hastings skildrar vägen fram till Hiroshima med obönhörlig skärpa.