Vår tids flytande rädsla

Den som betraktar tillvaron genom massmediernas skakiga kameralins får lätt uppfattningen att samtiden helt behärskas av chock och fruktan. Alla förväntas vi ha akut byxångest inför terrorattacker och skurkstater, pedofiler och pandemier, orkaner, börsras och tallösa andra hot mot liv och levnadsstandard. Problemet, som redan Epikuros såg i sin antika trädgård, är att ängslan skapar formbara och lättledda människor. En bomb briserar, ett flygplan styr in i en skyskrapa, och snart infinner sig terapeutiska politiker som i god paternalistisk anda tar vår ängslan på djupaste allvar. Det blir möjligt - ja, nödvändigt - att förverkliga en agenda som nyss sågs som olaglig, orimlig eller helt enkelt oönskad. I omvärlden har det under George W Bushs presidenttid betytt invasionskrig, rättslösa interneringsläger och tortyr. På hemmaplan integritetskränkande lagar för att mota i grind det Stora Okända som i skiftande skepnad alltid ruvar utanför varje befintlig gräns. Motståndet mot nyordningarna har emellanåt trängt igenom mediebruset, och om inte annat medfört att staten fått en ny farhåga att bearbeta: den medborgerliga oron över att dess trygghetsskapande åtgärder fört oss närmare framtidsdystopins 1984 än vad det kalla kriget någonsin lyckades med. En samhällsdiagnostiker som satt röntgenstrålen på tidens ledbrutna och räddhågsna kropp är sociologen Zygmunt Bauman. I Flytande rädsla undersöker han hur det moderna projektets frimodiga ambition att göra slut på all ängslan övergått i ett tillstånd av smygande skräck. Spökena har skingrats, men fruktan består. Förr skulle den oberäkneliga och hotfulla naturen tämjas med människoskapade hjälpmedel; nu är det våra egna redskap som skrämmer oss med sin oförutsebarhet och sina miljökonsekvenser. När religionernas och ideologiernas löften om evighet eller åtminstone en rimlig mening med livet förlorat i attraktionskraft står människan ensam med sin dödsskräck. Ett sätt att hålla den i styr är att devalvera döden till en serie hanterbara hot. Människans oundvikliga lott går så upp i rök bakom en kanonad av hälsolarm. Nu är förstås döden, och kanske också den existentiella ångesten, en evig konstant i människans tillvaro. Men vår tids särskilda fruktan, den diffusa och fritt flytande, kopplar Bauman till specifika socioekonomiska förhållanden. Rädslan springer ur vanmakt, ur vår upplevelse av att i globaliseringens tidevarv saknar kontroll över framtiden. Til syvende og sidst handlar det om det ombytliga, avreglerade och allt mindre solidariska samhällets ständigt överhängande hot om social exkludering. Om oron för att man trots sin utvecklade kompetens, flexibilitet och samarbetsförmåga ska bli överflödig, marginaliserad, utröstad ur det ombonade Big Brother-huset. Ja, kanske kan det vara en idé att betrakta inte bara dokusåpornas dramaturgi - ett ämne Bauman ägnar visst utrymme - utan också det tysta stödet för den allt oblygare samhällsövervakningen i detta perspektiv. Samtidigt som kamerornas argusögon minskar oron för övergrepp stillar de fasan för att osynliggöras; när ens ensamma aktiviteter vid dataskärmen fångas i statsmaktens trål förvandlas själva bristen på en reaktion till ett tyst godkännande, ett bevis på tillhörighet. Vad är för övrigt samtidens kändis- och idolvurm om inte en besvärjelse mot berömmelsens motsats, ett uttryck för den allmänna fruktan för att utstötas ur gemenskapen och slungas ner i obemärkthetens svarta hål. På den demokratiska välfärdsstatens ruiner byggs enligt Bauman en säkerhetsstat, som kanaliserar skräcken för social uteslutning i en rädsla för terrorism och kriminalitet, ofta symboliserad av "den inhemska ’underklassens’ eller den illegala invandrarens i praktiken utbytbara figurer" - gestalter som i sin outsiderposition väl också utgör konkreta illustrationer till vår fruktans verkliga grund. Kruxet är bara att tryggheten knappast ökar av att gårdvararna släpps lösa. Bauman poängterar att "den hittills överlägset största produkten av det krig som förts mot terrorister som anklagas för att utså fruktan varit just fruktan". Den koppling Bauman gör mellan rädslan, säkerhetsstaten och den obundna marknadens "notoriska förmåga att sända chockvågor genom människor i alla sociala skikt" för tankarna till en av fjolårets mest uppmärksammade böcker, Naomi Kleins ännu omdebatterade Chockdoktrinen. Enligt Klein har sociala nedskärningar, avregleringar och privatiseringar inte bara medfört otrygghet, som fått utlopp i skräck för terror och okända hot, utan fruktan och osäkerheten har medvetet exploaterats - ja, ibland rentav frammanats - för att möjliggöra just privatiseringar, avregleringar och sociala nedskärningar. Från Pinochets statskupp i Chile, via Internationella Valutafondens och Världsbankens ordinationer om ekonomisk chockterapi, till Bushs invasion av Irak ser Klein en rak, om än inte röd, tråd. För att åskådliggöra sin tes om det intima sambandet mellan chock och marknadsreformer drar Klein en parallell mellan de ökända hjärntvättsexperiment som under femtio- och sextiotalen utfördes av Ewen Cameron vid McGill-universitetet och det hårdhänta program för liberal omstrukturering av ekonomin som ungefär samtidigt började förfäktas vid Chicagouniversitetet av Milton Friedman. Såväl Friedman som Cameron närde en dröm om tabula rasa: de ville radera de snedvridna tecknen från historiens griffeltavla för att uppenbara en oförvanskad yta, ett oskrivet blad - och av det skälet måste de frambringa eller utnyttja ett sammanbrott, en systemkollaps. Medan Cameron handgripligen bröt ned sina försökspersoners psyken med elchocker och droger hävdade Friedman att endast "en kris - verklig eller inbillad - kan åstadkomma verklig förändring". Kopplingen mellan den psykiska och ekonomiska sfärens "doktor Chock" får ytterligare en dimension av det faktum att båda hade samröre med CIA. Camerons forskning finansierades i hemlighet av den amerikanska underrättelsetjänsten, som ville veta mer om hur man gör motsträvigt människomaterial medgörligt. Så tillkom den beryktade KUBARK-manualen om "innovativa förhörstekniker". Och när Chile efter Pinochets kupp med stöd från CIA förvandlades till en nyliberal experimentverkstad befann sig Friedmans lärjungar, de så kallade Chicagopojkarna, i frontlinjen. Kleins tråd utmynnar i invasionens Irak, där elchockstortyr à la Cameron ställs bredvid ekonomisk chockterapi à la Friedman. I "det katastrofkapitalistiska komplexets" sköna nyliberala värld läggs såväl destruktion som återuppbyggnad ut på entreprenad. Förr öppnade krig och katastrofer upp stängda marknader, idag är "krigsinsatserna och hjälpinsatserna så fullständigt privatiserade att de själva utgör den nya marknaden". Kritik mot Chockdoktrinens historieskrivning har inte saknats. Ett av de omfångsrikaste inläggen kommer från Johan Norberg och Boris Benulic, som gett ut en 136-sidig anti-Kleinpamflett med den ironiskt löpsedelsosande titeln Allt om Naomi Kleins nakenchock. I sitt bidrag vinnlägger sig Norberg framförallt om att försvara Milton Friedmans ideologiska renhet, och lyckas väl också visa att Chicagoekonomen själv inte riktigt var den aggressionsförespråkande murbräcka för multinationella företagsintressen som Klein utmålar honom som. Ett annat grepp, som bland andra Benulic gör bruk av, är att avfärda hela projektet som en fantasifull konspirationsteori. Man läser Klein som om hon hävdade att CIA bokstavligen stod i spetsen för ett globalt nätverk av chocklaboratorier, som på löpande band frammanar kriser för att omstöpa världen till en kapitalistisk Grottekvarn. Kritiken kan förefalla bestickande: onekligen är den politiska paranoian en tidstypisk intellektuell åkomma - och ett symptom så gott som något på det räddhågsna samhällsklimatet. Fast snarare än av paranoia lider Klein av en alltför stor förtjusning i slående metaforer och pussel där alla bitarna går ut. Naturligtvis är det oundvikligt att förenkla i en populärt skriven bok med ambitionen att teckna huvudlinjen i de senaste trettiofem årens politiska utveckling, men Klein är ofta alltför angelägen om att få samtidshistoriens komplexa och nyckfulla väv att bilda ett enhetligt mönster. Därför bara måste massakern på Himmelska fridens torg och Jeltsins eldgivning mot det ryska parlamentet passa in i samma mall som Chilekuppen och förebåda oönskade marknadsreformer. Dessa svagheter kan stå i vägen för bokens förtjänster. Med en intressant omkastning av perspektiven anklagar Klein nyliberalismen för vad vänstern så ofta fått klä skott för: att med dogmatisk blindhet och utopisk hänsynslöshet tvinga en mångfacetterad verklighet att underkasta sig en abstrakt ekonomisk teori. Ja, vad Klein vill komma åt med sin kritik är ett slags kapitalistisk version av den marxistiska fantasmagorin om det nya samhället som helt och rent ska träda fram ur revolutionens stålbad. För såväl Klein som Bauman är det grundläggande problemet att makten och politiken glidit isär, och utmaningen är att förena dem igen. Kanske innebär den grasserande finanskrisen - den senaste i raden av samhälleliga chocker - att detta blir möjligt, på samma sätt som trettiotalets depression medförde ett uppsving för den offentliga sektorn. Den koppling som Klein ser mellan chock och nyliberalism skulle då vara bruten. I en krönika i The Nation nyligen gör hon emellertid själv en mer pessimistisk tolkning: bankkrispaketet i USA innebär inget annat än en plundring av statskassan; vinsterna stannar i privata fickor medan riskerna läggs på skattebetalarnas axlar. Maktombytet i Vita huset framkallar också det förväntningar om en radikal kursändring. Utan att dras med i den messianska yra som Barack Obamas högstämda tal om förändring och hopp föranlett i vissa kretsar - jodå, nog innebär det ett rejält kliv framåt att superhjältestaten istället för en ordsnubblande hösäck från Texas får en ledare som med sin retoriska resning för tankarna till Martin Luther King - kan man glädjas åt att den nye presidenten blivit vald genom att appellera till medborgarnas optimism och mod, inte till deras rädsla. Bara det gör att man i alla fall kan våga hoppas på en förändring till det bättre.Johan Wilhelmsson

Vår tids flytande rädsla

Vår rädsla för terror ska botas med övervakning och chockterapi som gör oss ännu mer rädda. Johan Wilhelmsson har läst författare som försöker dignostisera samtiden.