Vardagsliv i Malmö - efter massakern

- Man tänker inte på att det är farligt. Man får en adrenalinkick av att veta att det man gör kommer ut direkt och påverkar människor. Det är bara nu nu nu, säger Elin Jönsson där hon sitter i en röd soffa i sitt ombonade och påtagligt välstädade radhus i Malmö och dricker rökt ryskt te.Mörkret och regnet faller utanför fönstren. I köket hänger en bonad med orden Hem ljuva hem. Men det är långt till Uzbekistan.- Vi visste inte riktigt vad som hade hänt förutom att det varit en stor demonstration i Andizjan, att människor blivit skadade. Jag var bara så arg för att jag inte hade varit där, säger hon.Elin Jönsson missade massakern i Andizjan den 13 maj 2005. Idag är hon tacksam eftersom hon förstår att hon kunde blivit dödad.Hon befann sig i Tasjkent och var en av få utländska journalister som var på plats i Uzbekistan. En vecka senare tog hon sig in i Andizjan för ta ta reda på vad som hänt och rapportera om det. Den uzbekiska regimen gjorde allt för att tysta ner massakern. Till slut var hon tvungen att fly.- Men jag har dåligt samvete för alla vänner jag lämnade kvar. Många har flytt, några har blivit misshandlade, en har blivit dödad. En av mina bästa vänner har blivit intagen på mentalsjukhus och jag har hört att han är döende.När Elin Jönsson förstår att dem hon intervjuar vid en demonstration kommer att gripas så fort hon går därifrån för att sända intervjuerna börjar hon samla namn och telefonnummer och lovar kontakta människorättsorganisationer. Gränsen mellan journalistik och att agera för mänskliga rättigheter suddas ut.- De flesta journalister som jobbar i Uzbekistan är också aktiva i MR-organisationer. För dem existerar inte någon sådan gräns. Dom som kritiserar det vet inte hur förhållandena är där, säger hon bestämt.Växer man upp i Saltsjöbaden är det inte alldeles säkert att man en dag riskerar livet i en avlägsen konflikt i Centralasien. Sin uppväxtort kallar hon för inskränkt. Vägen därifrån gick genom att läsa språk som spanska och ryska och att tillbringa ett år som utbytesstudent. I Sovjetunionen.- Jag var där samma år som kuppen, 1991. Jag såg stridsvagnar rulla förbi. Vi fick inte gå ut. På tv visade de bara balett och i radion förstod jag inte vad dom sa, berättar Elin Jönsson.Hon deltog på ett av Sovjets sista pionjärläger och tilläts leva ganska fritt och utsatte sig för risker under sitt år i Moskva. I Sverige utbildade hon sig till journalist och återvände till Ryssland och sina vänner där.- Det fungerar på ett annat sätt i Ryssland. Ser dom nån som verkar intressant kommer dom fram och frågar: vem är du? Kan inte vi lära känna varann?Elin Jönsson lever upp när hon talar om sina resor i Ryssland och dess grannrepubliker.-Jag reste bland annat runt med Torgny Hinnemo, som är OSS-analytiker på UD. Då fick jag träffa ministrar, imamer och journalister.Det var först senare som hon bestämde sig för att skriva en bok om vad som hände i Andizjan.- Det är som att lägga ett stort pussel. Så fort jag träffar någon som var där frågar jag: Vad såg du? Vad upplevde du? Pusslet är inte färdigt än.Men betydande delar av det läggs fast i hennes bok Konsten att dölja en massaker, ett reportage om massakern och en faktaspäckad och informativ berättelse om Uzbekistan i dag.- Det var svårt att skriva en bok. Jag är så van vid att tränga ihop information på liten yta. Såhär i efterhand förstår jag inte när jag skrev den för det känns som att all tid gick åt till research, att kolla fakta.Hennes bok om Uzbekistan är ett långt reportage där stora delar är gjorda under svårast tänkbara förhållanden för en reporter. Hennes radioreportage spreds över Europa. Kanske får boken samma spridning.- Min förläggare har sagt att det finns intresse för översättningar till engelska och tyska, men inget är klart. Fast boken har väckt uzbekisk uppmärksamhet på nätet. Det är skälet att jag inte kan åka tillbaka, säger hon.Nu jobbar hon på Utbildningsradion i stället. Ett bra jobb och ett vanligt svenskt liv långt från vad hon upplevde i Uzbekistan.- Jag tror jag har nån slags identitetskris nu. Jag undrar vad som är meningen med det här, säger hon och sveper med armen över vardagsrummet.- I Uzbekistan är det ingen som fyller min plats, det blir ett tomrum.

Vardagsliv i Malmö - efter massakern

Elin Jönsson har avslöjat konsten att dölja en massaker. Från ett utsatt liv som reporter i Uzbekistan lever hon nu ett vanligt vardagsliv i Sverige. Och det är svårt.