Ensamhetens vemod äger en särskild litterär förtrollning. Den mirakulöse mandarinen av den turkiska författaren Asli Erdogan är laddad av den sällsamma atmosfär som kan uppstå under nattliga irrfärder i en ödslig stad, på dimomsvepta broar och caféer om småtimmarna - utanförskapets, förlustens och melankolins landskap. Romanen från 1996 är den första av hennes böcker som översatts till svenska, förhoppningsvis följer fler. Titelns mandarin förmår enligt en kinesisk legend stå emot knytnävsslag, knivstick och svärdsstyng utan en skråma, men när någon visar honom ömhet öppnar sig såren och han förblöder. Sålunda handlar romanen om kärlekens sårbarhet och rädslan för att utlämna sig. Två berättelser står sida vid sida, med en handfull poetiska kortprosastycken insprängda emellan sig. I den ena vandrar en enögd turkisk kvinna omkring i Genèves gatulabyrinter om natten, söker sig till skuggorna och mörkret i sin saknad efter det förlorade ögat, den bortreste älskaren och en underskön romanfigur som fått eget liv: "Jag föredrar drömmarna framför verkligheten, det förgångna framför nuet, sorgen framför tillförsikten." I den andra tänker en man tillbaka på sin hustru som han inte förmådde älska tillräckligt för att stanna hos intill slutet. Gemensamma nämnare i berättelserna är minnena av Istanbul, den smärtsamma exilen, den alltuppslukande övergivenheten, livet betraktat i ett efteråt. Klart, lyriskt och förtätat glänser Erdogans språk, fullt av underbart bitterljuva meningar som "Mitt förflutna har jag slitit ur sitt skal och lämnat kvar på andra sidan floden" och "Världen hänger mig i hälarna som en jägare utan förbarmande." Den mirakulöse mandarinen är en pärla med mörk lyster. Jag hoppas att många upptäcker den.
Litteratur
Den mirakulöse mandarinen Översättning: Ulla Lundström Rámus
