Kulturen som både börda och frälsning

Vistelsen har blivit hågkommen genom de tolv brev som utväxlades mellan dem. Ett muntligt meningsutbyte upplevdes från båda håll som distraherande och de valde, trots det korta avståndet, att skriva. Brevväxling från hörn till hörn utkom första gången året efter konvalescensen och har sedan dess översatts till många olika språk. Lars Kleberg och Lars Erik Blomqvist har sett till att breven numera också finns på svenska. Båda brevskrivarna hörde till tidens stora intellektuella, men åskådningsmässigt befann de sig långt från varandra. Allt tyder också på att
det fanns viktiga karaktärsskillnader mellan dem. I den upphöjde symbolisten Vjateslav Ivanovs vrå rådde enligt ett samtida vittne stor röra. Böcker, papper och cigarrettfimpar låg i drivor runt hans plats, samtidigt som en mönstergill ordning rådde kring den stränge Gersjenzons säng och skrivbord. Andrej Belyj - kanske mest känd för romanen Petersburg - liknade efter ett besök den ständigt ilskne kritikern vid en fräsande kaffepan-
na som hotade att koka över. Också i breven anar man friktioner och en ibland nödtorftigt dold ilska mellan vännerna. Men det finns också något fantastiskt över situationen. I skuggan av revolutionen och det nyligen avslutade första världskriget ägnar de sig åt att diskutera kulturen. Vjatjeslav Ivanov försöker med hjälp av luftiga tankesprång smälta samman kultur och religion. Enligt hans uppfattning består kulturen av en serie andakter som bjöd på möjligheten att "sjunka in i Gud". Han beskrivs som den store syntetikern i den ryska kulturen och ett av hans viktigaste bidrag var en halsbrytande omtolkning av Friedrich Nietzsche, som underströk likheterna mellan Dionysos och Kristus. Den pessimistiske Michail Gersjenzon misstror rumskamratens hållning och han lockas i stället av tanken på att göra sig av all tyngande kulturell ballast för att återfinna en förlorad ursprunglighet. Lars Kleberg skriver i förordet att läsningen av Brev från hörn till hörn
ibland kan påminna om hur det är att lyssna på en gammal fonografrulle. Det är en träffande bild, avståndet till tjugotalets Moskva känns långt, men det mest fascinerande är egentligen hur Ivanovs och Gersjenzons aningen abstrakta meningsutbyte kan framstå som något brännande nödvändigt i en tid, då skalven från det tidiga 1900-talets omvälvningar ännu fick marken att gunga.

Kulturen som både börda och frälsning

Sex veckor under den heta sommaren 1920 delade poeten Vjatjeslav Ivanov och kritikern Michail Gersjenzon rum på ett vilohem i Moskva. De hade genomlidit revolutionsåren och tanken var att de skulle återhämta sig.