Skrivaren sliter för mig. En varm lunta väntar i utmatningsfacket. Papperen behövs när jag förbereder arbetet med den här artikeln.
Inom kort sitter jag i en fåtölj, några meter från arbetsstationen. Med en markeringspenna går jag igenom materialet.
Detta kan upplevas som onödigt. Alltsammans är hämtat från källor på internet. Men ju mer jag använder internet, desto mer skriver jag ut. Den som läser den här artikeln i papperstidningen och den som gör det på nt.se kommer att uppfatta den på olika sätt. En traditionell tidningsläsare börjar med den inledande bokstaven och följer texten till den sista. En van internetanvändare har en benägenhet att skumma igenom texten. Särskilt om den är lång. Samtidigt som detta sker kan denne spana på annonser, andra artikelrubriker, men även på snabbmeddelanden och textdokument. När jag själv söker information på internet utgår jag ofta från Google. Därifrån klickar jag upp fem-sex hemsidor som verkar ändamålsenliga. De studeras hastigt och parallellt. När jag lämnar skärmen, och läser texter i papperstidningar, är risken att jag gör det på samma sätt som vid datorn - effektivt, skummande. Sedan bläddrar jag vidare. Fenomenet kallas lite skämtsamt för vuxen-adhd. Journalisten Nicholas Carr har i en artikel med titeln Gör Google oss korkade? beskrivit hur han efter ett decenniums frekvent datoranvändande förlorat sin förmåga att tillägna sig längre texter. "Nu börjar min koncentration fladdra efter två eller tre sidor. Jag blir rastlös, tappar tråden, börjar leta efter något annat jag kan göra." Han är orolig: "Den djupläsning som brukade komma naturligt har blivit ett gissel." Maryanne Wolf, psykolog och författare till boken Proust and the Squid: The Story and Science of the Reading Brain, förklarar utvecklingen med att vi inte bara är vad vi läser, utan hur vi läser. Djupläsning är förbundet med djupt tänkande. Den ytliga läsningen som skärmen ofta inbjuder till beskrivs som tomma kalorier, snabb tillfredsställelse, men inte varaktig sådan. "Vi människor var aldrig födda att läsa", skriver Maryanne Wolf. "Vi uppfann läsningen och har sedan dess fört den vidare till varje ny generation. Varje ny läsare närmar sig läsningen med en formbar hjärna - en som är programmerad att tala, se och tänka, men inte att läsa." Till stöd har hon experiment som visar att människor med skriftspråk bestående av ideogram, så som det kinesiska, utvecklar ett annat sätt att tänka än de som utgår från alfabet. Detsamma gäller för skärmläsare kontra pappersläsare, tror hon. Hjärnan arbetar på andra sätt, och skapar nya tankekedjor. Boken som konstruktion är genial och funktionell. Med sina vita marginaler är den anpassad för koncentrerad läsning. Ordningsföljden är bestämd och numrerad, och formar ett tänkande där sysslor utförs ett i sänder. Datorerna erbjuder något annat. De är tillverkade för multitasking, att göra fler saker samtidigt. Till skillnad från människan, betonar skeptiker. En studie från University of Californa i USA visar att en blandning av sysslor får oss att tänka långsammare. Vi koncentrerar oss på koncentrationen i sig, och det sker på bekostnad av vad vi var tänkta att koncentrera oss på. Stressrelaterade hormoner som kortisol och adrenalin utsöndras, som hämmar vår förmåga att fokusera och analysera. Förmodligen läser vi mer i dag än vi gjorde för tjugo år sedan, men det är i regel en annan typ av texter: sms, text-tv-sidor och andra snabba budskap. Det får konsekvenser. När australiska arbetsgivare lät betygsätta de anställda som var födda mellan 1977 och 1992 var resultatet nedslående. Åsikter som att de unga brast i stavning och grammatik, kanske kan placeras i facket odödligt gnäll. Men det finns annat värt att uppmärksamma. Arbetsgivarna klagade på att Generation Y, som den kallas, lätt blir distraherad. Deras koncentration sviktar. Däremot anpassar de sig snabbt till nya situationer och de är duktiga på att använda ny teknik. Skärmläsningen hjälper således till att utveckla en ny typ av läsförståelse. En numera åtråvärd variant, där information hämtas snabbare, och där multitasking upplevs som något självklart. Det finns två beprövade metoder att klara av ett prov. Den ena är att läsa boken från pärm till pärm fram till man förstår innehållet. Den andra är att närstudera sammanfattningarna i slutet av varje kapitel. Detta genvägsläsande ger inte sällan goda resultat, men skapar ingen rörelse och leder sällan vidare till inre resonemang. Men hur hejdas något som är så rationellt?