Michael - en ungdomsbok för det infantila samhället

Om man tror att Elfride Jelineks Michael är en ungdomsbok så tar man miste. Titelns tillägg " för det infantila samhället" röjer det ironiska i boken vars avsikt i själva verket är att häckla det "förtappade" österrikiska samhället. Samhället som fortfarande (1972, då boken skrevs) är centrerat kring en arbetsmoral där man ser upp till chefen med pengarna och den goda modern. Men där båda dessa roller är lika korrupta som det system som placerar dem och dess passiva medlöpare i ett radband av berättelser, ur verkliga livet, från tv eller boken själv. Boken är en ursinnig orgie i splatterscener, våld och nästintill oläsbara övergrepp, det ena råare och äckligare än det andra. Som till exempel när fru Rogalski tumlar runt med sin son Michael i sängen eller när chefen slår flaskor genom den unga praktikanten Gerda så de kommer ut på andra sidan kroppen. Intressant är hur Jelinek arbetar mycket med tv-mediet och låter sina litterära karaktärer skapa relationer till tv-såpakaraktärer, där den ena karaktären inte blir mindre verklig än den andra. Som ville hon tillmäta fiktionen en väldig kraft att gripa in i våra liv och framhålla dess förmåga att erbjuda ett stycke av det vi kallar verklighet, inte mindre viktig för oss och vår utveckling än de relationer vi har till människor vi träffar öga mot öga. Jag gillar Jelineks bok, den får mig upplyft och nedstämd på samma gång. Men så är det också så att det både är hemskare att läsa om dessa övergrepp än att veta om att de skett på riktigt - som Jelinek skriver. Och så levererar hon en känga till den fege läsaren som istället för att vara ute och kämpa i världen sitter och läser böcker och inte gör någon skillnad alls på jorden. Eller? Man kan inte riktigt veta med Jelinek. Hon är en både smart och klartänkt författare som aldrig släpper taget om att det är fiktion och litteratur hon håller på med. Tyvärr är inte alla partier i boken lika bra. Det språkarbete som Jelinek senare utarbetat med större säkerhet i exempelvis Pianolärarinnan är här betydligt mer ojämnt. Men för den läsare som ännu inte upptäckt Jelineks originella författarskap, eller läst så mycket prosa som är allt annat än snygg och lättflytande, så är Jelineks överflödande avstavningar, gemena bokstäver och andra språkbråkerier parat med den svidande samhällskritiken ett ypperligt exempel på där form och innehåll verkligen förenats till egensinnig och nyskapande litteratur. Michael är inte Jelineks bästa bok. Men den är lika galet humoristisk och svidande satirisk som de övriga böcker av henne på svenska jag läst. Och det är gott nog av en stor författare.