Den sjunde januari i år kom Michel Houellebecqs roman ”Underkastelse” ut på franska. Romanen skildrar ett muslimskt maktövertagande av Frankrike, och dagen till ära var den kontroversielle författaren omslagspojke på satirtidningen Charlie Hebdo. Samma dag som två islamister tog sig in på tidningens redaktion och sköt ihjäl tolv personer.
Efteråt ville alla vara Charlie, men få passade lika bra in på signalementet som bråkmakaren Houellebecq. När ”Underkastelse” nu kommer på svenska är förstås nyfikenheten stor. Håller romanen som litteratur? Lyckas den vara något mer än en provocerande dystopi för islamofobiska konspirationsteoretiker? Jodå, helt klart gör den det. Rentav kan man med fördel ta lättare på det islamkritiska spåret och läsa ”Underkastelse” som en träffsäker satir över upplysningstraditionens förflackning, opportunismens eviga mekanismer och den bekväma småborgerlighetens slutliga triumf.
Detta trots att romanen i grälla färger målar upp en snar framtid – år 2022 – när islamiseringen av Europa är i full sving. Muslimska broderskapet vinner det franska presidentvalet i skarp konkurrens med Nationella Fronten, ett val som beledsagas av gatustrider på gränsen till inbördeskrig. Snart är Sorbonne ett islamiskt lärosäte sponsrat av en saudisk prins och patriarkatet gör comeback i shariaversion medan marknaden mår prima. En stenhård demografisk lag styr utvecklingen: ”det befolkningssegment som förfogar över högst födelsetal och lyckas föra sina värderingar vidare är det som triumferar”.
Jagberättare i detta identitetspolitiska inferno är en synnerligen houellebecqsk hjälte. François är en desillusionerad och sexfixerad akademiker som är expert på J-K Huysmans, den dekadente författaren som skrev ”Mot strömmen” och slutade sina dagar i den katolska kyrkans hägn. François egna senkomna försök att frigöra sig från sin fastkörda tillvaro som misantropisk estet med relationsproblem – en fullfjädrad representant för en övermogen civilisation på fallrepet – fungerar som en parodisk pendang till hans favoritförfattares väg från cynism till frälsning.
Med ett raffinemang som inte alla hans belackare eller beundrare har blick för leker Houellebecq med våra – nåja, den europeiske mannens – svartaste farhågor och skamligaste förhoppningar. Västerlandets undergång har väl sällan skildrats med så sprittande gott humör.