Sydafrika idag, 20 år efter apartheid. Våldsamt, ojämlikt och med rasfrågan lika aktuell. Hur kunde det bli så? Rutinerade och drivna journalisten Disa Håstads bok beskriver ett Sydafrika fyllt av konflikter där kriminaliteten är skyhög och där större delen svarta fortfarande bor i kåkstäder. Ursprungligen skulle boken handla om BEE, Black Economic Empowerment med svart likaberättigande i bestämmande, ägande och utbildning, men Håstad förklarar att det blev svårt att redogöra för ”det ekomomiska experimentet”. BEE utvecklades inte till 51 procents svart deltagande och det är för tidigt att underkasta fenomenet någon djupare analys. Nej, det fick bli som förläggaren föreslog, en ”vanlig” bok som hon uttrycker det i efterordet.
Resultatet blev ett digert intervjumaterial som Håstad sammanställt till en spretig och samtidigt fullastad redogörelse som sträcker sig över en lång tidsperiod. Störst behållning har nog läsaren av de inledande kapitlen om Sydafrikas historia. Här ger Håstad en saklig och kompakt bakgrund till apartheidsystemet, ja ett skolboksexempel på hur ett nutida tillstånd förklaras utifrån sin historiska kontext.
En annan av bokens större förtjänster är att den knackar hål på Sveriges naiva hållning till ANC och Mandela, vars mål och metoder inte var så fredliga som vi gärna vill tro. Vi trodde att ANC var en medborgarrättsrörelse likt den som fördes av Martin Luther King. Det var den förstås också men man tar inte makten över en nation med hjälp av bara idéer. Den här revolutionära kamporganisationen kom att förespråka en vapenfilosofi vid vilken man stod fast ända in i de allra sista förhandlingarna med presidenterna Botha och De Klerk.
Även om man tidigt insåg att endast med en inkluderande politik kunde landet utvecklas (Desmund Tutu fann formuleringen ”regnbågsnation”) var man ovan vid demokratiska metoder. Eller snarare, man delade inte vår uppfattning om demokratibegreppet. Vi litade på Mandela som i allt väsentligt såg ut att stå på västs sida. Men omvärlden förundrades när Thabo Mbeki uppträdde som ”medlare” för ett Afrika vars agenda inte hörde samman med västs mål och ärenden. Det framgick tydligt i hans ställning för Robert Mugabe och Zimbabwe. Även Jacob Zuma intog en ”afrikansk unionspolitisk hållning” efter
Gaddafis fall vilket förbryllade världen. Det stod snart klart att det nya Sydafrika hade skaffat nya allierade. BRICS - Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika kom att utgöra ett bankalternativ till IMF och Kinas investeringar i Afrika talar sitt tydliga språk. En annan för oss främmande syn på människor och hälsa var förstås Mbekis galna syn på Aids, hans idéer om grönsaksdieter som bot på sjukdomen och vägran att erkänna bromsmediciner. För att inte tala om hans eget sexuellt frivola leverne.
Sverige å sin sida då? Ja, här blir Håstad närmast humoristisk i sin ton när hon redogör för vår aningslösa eller kanske tvehövdade hållning, hur man nu väljer att se det. Den visade sig inte minst med ”Vapenaffären”. Efter det att Mikael Wiehe och Tomas Ledin sjungit sin sista vers for Sverige åstad och sålde JAS Gripen till Sydafrika för 17 miljarder kronor. Här gällde principen om ”motköp”. 65 000 nya jobb skulle genereras. Nu uppstod problem på flera sätt. Eftersom piloterna skulle vara svarta blev det i praktiken mycket svårt att hitta någon som kunde flyga planen. I väntan på utbildad arbetskraft fick de stå och rosta. En annan del av motköpet var att JAS skulle generera jobb i Sydafrika, slutmonteringen skulle ske på plats. Men 60 procent av dem som arbetade på sydafrikanska Denel kunde inte läsa och förstod inte instruktionerna för den högteknologiska monteringen.
Har Sydafrika några fiender att försvara sig mot med hjälp av de här JAS-planen då? Tja, Mocambique har förvisso ett maskingevär på sin flagga (!) och Zimbabwe kan knappast stoltsera med någon inre stabilitet, men något reellt krigshot vilar knappast över Sydafrika. Kopplingen Sydafrika och Sverige är både intressant och underhållande läsning, exempelvis när Göran Persson propagerade för JAS
Gripen-köpet och bokade Orlandostadion i Soweto för att låta artisten Dr Alban sjunga för en sammanlagd publik på tolv personer. Men framför allt är Håstads egen bild av det nutida Sydafrika gediget byggd på ett mycket grundligt intervjuarbete med de allra fattigaste i kåkstäderna, med gruvarbetare, akademiker och politiker Efter redaktörens råd verkar dock viljan till någon analytisk diskussion ha försvunnit och boktitelns underrubrik blir något missvisande. Visst kan man ställa de stora frågorna om vad som egentligen hände med Mandelas dröm om en regnbågsnation där alla grupper skulle leva i samförstånd och med samma rättigheter. Om man tror sig kunna besvara dem. Men till det krävs något helt annat än en reportagebok.