Nästa år ska jag köpa julklapparna i september. Det säger jag i och för sig varenda år så förmodligen kommer det inte att hända, nästa år heller. Känner du också igen dig?
Än så länge lyser snön med sin frånvaro. Hoppas att marken ligger vit när den här krönikan hamnar i tryck, för något midsommarväder när det lider emot jul går jag inte med på. Det är mycket som är upp och ner i vår värld just nu och jag tror att vi behöver ta hand om varandra lite extra. Därför är det skönt att veta att hur det än ser ut i världen, med krig, terror och klimatkatastrofer så vet vi att julen står inför dörren. Trygga och varma julen. För mig handlar julen om gemenskap. Att vara tillsammans med de jag jag tycker om.
De andra killarna i bandet blir ju som en andra familj eftersom jag tillbringar så mycket tid med dem på vägarna. Vi firar inte direkt jul med varandra men vi skänker varandra definitivt en tanke på julafton. I vårt band tar vi hand om varandra. Jag önskar att alla hade det så. Jag saknar liksom mina arbetskamrater när jag inte jobbar. För mig är dans och dansband verkligen gemenskap i ordets rätta bemärkelse. Dels har vi kul på scenen, men framför allt, danspublikens gemenskap!
Det är fantastiskt att se hur de flesta som är ute och dansar tar hand om varandra. De samåker, ordnar event på Facebook, fikar och tränar tillsammans. Även de som bara står vid scenkanten och lyssnar utan att dansa finns med i gemenskapen. Alla som är där får vara med. Jag blir varm i hjärtat när jag får mejl från en tjej som berättar om hur mycket vår musik betyder för henne. För det mesta är hon ensam och utanför och därför ser hon fram emot våra spelningar och längtar flera veckor i förväg. Hon känner sig delaktig i vår gemenskap och för en kväll så slipper hon att känna sig annorlunda. Kan man bli annat än stolt och glad när man får sådana mejl?
Det är personer som hon, som gör att jag vill ge järnet varenda kväll på mitt jobb. Trots att jag kanske har sovit dåligt, eller att värmemadrassen i turnesängen har pajat. Visst är det härligt hur glad man kan bli över att någon berättar att man betyder något. Visst är det fantastiskt vad några vänliga ord kan göra för både självförtroende och humör. Sådant ser jag jämt i mitt jobb, Folk som kramar varandra, berömmer varandra för bra danser och folk som berömmer lilla mig. Det handlar om att ge och ta helt enkelt. Och där tycker jag att Danssverige är ett föredöme. Men vi kan bli bättre! Här kommer lite förslag från mig som skulle göra klimatet på dansgolvet perfekt:
Sluta att nobba. Om någon frågar efter en dans och du inte har ett superbra skäl till att tacka nej så säg Ja.
Släpp in de nya. En annan grej jag har tänkt på är att att all publik måste få plats i gemenskapen för att dansen ska överleva med levande orkestrar. Både de som sportdansar och väljer att dricka vatten, och de som kanske väljer att ta en öl eller två. Även någon som inte har tagit ett danssteg i hela sitt liv måste också få plats på dansgolvet. Det måste få vara ok att vara precis som man är. I dessa tider är det extra viktigt att vi tänker på varandra, berömmer varandra och ser varandra.
Bjud upp. Så när du läst denna krönika. Gör någon glad idag. Säg något fint, eller ännu bättre, bjud upp till dans, låt hela Sverige få vara ett enda stort dansgolv där alla får plats! Jag tror nämligen att det verkligen skulle behövas.
God jul och gott nytt år!