Han kallades för ”The voice”. Det var på 40-talet han slog igenom med Tommy Dorseys orkester och han blev snabbt populär, inte minst bland de yngre lyssnarna. Han sopade banan med samtliga konkurrenter.
Sinatras röst var inte stor, men han hade känsla för stilen och det rytmiska. 1953 besökte denne då förkylde artist Finspångs Folkets Park dit endast ett fåtal lyssnade hade letat sig. Det gick inte så bra.
Tre musikaliska ättlingar till Frankie Boy angjorde De Geerhallens scen på söndagskvällen Christer Sjögren, still going trots att han fyllt 65, Andreas Weise och Kristin Amparo, tillsammans lika gamla som Vikingen.
De representerar skilda stilar. Christer är sävlig, lite trött och stillastående på scen. Med viss möda försöker han sig på lite av koreografi. Andreas är spelevinkern som spexar och far runt som en gummiboll medan Kristin ligger någonstans mitt emellan med sitt rörelseschema.
Sången då? Sjögren är rutinerad, fast det känns som om han måste kämpa för att få det hela att kännas kul. Bäst blev det i ”You make me feel so young”, de djupa tonerna (en specialitet) i ”Old man river” ur Teaterbåten och den skönt avspända attityden i ”Have yourself a merry little Christmas”.
Andreas är en välklädd showman. ”Georgia on my mind” blev till en av konsertens höjdare men även den följande ”Sweet Georgia Brown”. Här var det musikaliska utspelet större och han fick glänsa.
Kristins swingiga framförande av ”It don’t mean a thing” knep min fullpoängare denna kväll. Schysst musik, bra arrangemang och en stämma som passade precis som handen i handsken. Tack för den! Då var det sämre beställt med den syntetiska tolkningen av Schuberts ”Ave Maria”. Den hade vi kunnat vara utan. Även ”All of me” blev till ett gott musikaliskt minne av denna kväll.
Sandviken Big Band backade genomgående upp med ett komp, oftast med rejält tryck, denna kväll. Det svänger gott om grabbgänget. I ett längre solo fick den utmärkta trummisen visa sina slagkraftiga talanger. Imponerande.
Jacob Huddén var konsertens lokale gäst i ”Strangers in the night” från 1966. Han har en mjuk och fin stämma och gjorde bra ifrån sig. Respekt. Min enda synpunkt var att smokingen var numret för stor. Jacob har just släppt ett nytt album ”Se men inte röra” där han bjuder både på 70-tal och Stevie Wonder.
Konsertlängden var generöst tilltagen och musikvalet bra. Det som skulle göra min fyra lite starkare är det koreografiska. Jag behöver ingen sångdans, men lite mer genomtänkta moves hade gjort gott för ögat.