På 1920-talet fanns det i Berlin 100 barer som var samlingspunkter för stadens homosexuella, men det gavs också ut böcker och filmer som speglade ett öppet klimat.
– Det var en rätt tolerant tid. Visserligen fanns det en paragraf från 1800-talet som kriminaliserade homosexuella handlingar, men den tillämpades aldrig, säger Micah Grzywnowicz från RFSL, som igår besökte Norrköping och Arbetets museum för att hålla en föreläsning under Förintelsens minnesdag.
Men händelserna i Tyskland bekräftar att omständigheterna kan förändras snabbt. Adolf Hitler kom till makten 1933 och det blev början på en förföljelse som innebar att 100 000 homosexuella arresterades. Av dessa dog 15 000 i något av alla koncentrationsläger.
– Det är den officiella uppgiften, men hur många homosexuella som dukade under vet vi inte riktigt, säger hon
Trycket lättade tillfälligt under olympiaden i Berlin 1936 och en del barer öppnade på nytt. Men hela tiden fanns det namnförteckningar på människor som skulle sättas i läger och det hela organiserades av Heinrich Himmler.
Micah Grzywnowicz ser oroande tecken i samtiden och pekar på länder som Ryssland, Nigeria, Uganda och Egypten för att understryka att något har hänt under senare år.
– Idag har vi visserligen mänskliga rättigheter som skyddar oss i vissa länder. Vi kan föra vår talan i sociala medier som ger en nödvändig synlighet och vi vet vad som händer, men frågan är också vad vi ska göra med den kunskapen, säger hon.
I Nazityskland gällde förföljelsen så gott som uteslutande homosexuella män och argumenten gick ut på att de inte bidrog till reproduktion, men också att homosexualiteten ansågs ifrågasätta den nazistiska synen på manlighet.
I lägren försågs de med en rosa triangel för att göra dem lättigenkännliga.
- Där hörde de till den lägsta kategorin och ansattes av både vakter och andra fångar. De fick de hårdaste arbetsuppgifterna och utsattes för experiment som hormonbehandlingar eller kastrationer, som skulle "bota" dem från homosexualiteten. De som kastrerades släpptes ur fångenskapen, men blev i stället inkallade till militärtjänst, säger Micah Grzywnowicz och påpekar att lesbiska kvinnor inte upplevdes som hotfulla på samma sätt, eftersom de ändå kunde tvingas till giftermål och föda barn.
På RFSL arbetar hon som internationell rådgivare och är bosatt i Stockholm, men kommer ursprungligen från Polen. Hon var på väg att utbildas till lärare i engelska när det förslogs att homosexuella inte skulle få ge undervisning.
– Det gick aldrig igenom, men var tänkt som ett sätt att skydda barnen. Jag är lesbisk och bakom mig hade jag en femårig utbildning, så det gav en tankeställare, säger hon.
Orsakerna till den hårdnande attityden på vissa håll spårar till en allmän osäkerhet som följt i den ekonomiska krisens spår.
– Då är det lättare att hitta syndabockar och det har alltid varit tacksamt att rikta beskyllningar mot marginaliserade grupper, säger hon.
Micah Grzywnowicz förklarar också att befrielsen från nazisterna inte innebar omedelbar frihet för de homosexuella.
– Den nazistiska paragrafen som kriminaliserade homosexualitet fanns kvar i Öst- och Västtyskland fram mot slutet av 1960-talet. Det innebar att lägerfångarna hamnade i fängelse, eftersom det fortfarande var brottsligt. Visserligen riskerade de inte att dödas, säger hon men påpekar att det egentligen bara rörde sig om något mindre ont.
Det dröjde också fram till 2002 innan den tyska regeringen lämnade en officiell ursäkt för övergreppen.