Jag slår vad om att du någon gång hojtat ”hallelujah!” i morgonduschen. Händels "Messias" – ett maratonlopp på tre timmar har alla hört delar av och är förvånansvärt lättsmält i sin helhet, även för den ovane lyssnaren. Det brukar heta att Händel skrev oratoriet på tjugofyra dagar och överraskades av sin tjänare med tårar i ögonen inför sin egen skapelse. Sedan omarbetade han den under flera år. Det finns inte mycket biografiskt skrivet om tyskitalienaren som lämnade den svulstiga operastilen bakom sig för att skriva, tja egentligen en ”provkarta på tidens alla stilar”. Ämnet? Väntan på frälsare. Då passar det utmärkt i advent. Men egentligen ligger tyngdpunkten på Jesu död och uppståndelse, och uruppförandet ägde rum 1742 under påsken.

Okristligt tyckte man då för tiden. Händel gjorde verkligen dramatik av librettisten Charles Jennings sammanställda bibeltexter. Varken särskilt fromt eller högkyrkligt, handlar Händels oratorium snarare om människans möte med det gudomliga och en tacksägelse till livet. Man kan väl säga att han lyckades. Och som verket varierats genom århundradena. Från romantiken med hundratals körsångare till 1970- och 80-talets mer tidstrogna tolkningar. "Messias" har också blivit balett. I Storbritannien gör man den ofta grandios och allomfattande – publiken står upp och sjunger med i hallelujah-kören. På dirigentens uppmaning reste sig publiken även den här kvällen och nog tyckte jag mig höra ett litet fröjdefullt mumlande här och var.

Verkets framförande var precis så mäktigt som man kan önska. Välrepeterade körer med omsorg om detaljerna och en diktion tydlig så det hördes upp till översta balkong. Så ska det låta. Michael Francis är en favorit bland Norrköpingskörerna och instuderingen avgör resultatet. Och så dessa solister. Tenoren Martin Vanberg, ren och klar som en gossopran betonade han oratoriets enkla och avskalade inledning. Less is more. Markus Schwartz mäktiga basbaryton bildade en fin pendang till Katija Dragojevics mezzosopran som imponerade med sitt omfångsrika register. Med sinne för mörk dramatik gav hon kött och blod åt bibelns ”manus”. Elin Rombos känsliga och skira sopran visade prov på högstämda arior med kontemplativa passager, vidare och över i ett ödesmättat, brett majestätiskt tilltal. Därpå körernas friska och raska insatser – säkra, utan tvekan och krusiduller. Mellismerna har övats och ligger trygga utan jäkt. Det är en njutning att lyssna till den episka hållning som solister och körer bemästrar och behåller genom tre timmars effektivt arbete. Inte för ett ögonblick glömmer man att texten ska berättas och låter sinnet tala genom rösten.

Artikelbild

| Lätt och elegant. Körstämmorna i ”Händels Messias” förkunnade att undret skett.

Lite ”stompigt” i rytmen hos mansstämmorna i ett par kritiska passager, en och annan östgötsk ”grejjt” och ”wåss the wöörd – men vad gör det en kväll som denna. För övrigt var det samlade intrycket lätt och elegant. Körstämmorna förkunnade undret som skett – barnet som fötts vår skull – jublande och triumfatoriskt. Det här är musikalisk dramatik med växelvis lovsång mellan stämmorna som interfolierar varandra likt täta replikskiften. Trixet är att lägga dem rätt med partituret som hjälpmedel men intuitionen avgör resultatet. Eller som en av körsångarna berättade i Michael Bruzes utmärkta introduktion: Lyft blicken från noterna och känn harmonierna, då kommer musiken till dig, skapas genom dig. Händels Messias är främst ett körverk och dessa läckra ljudmattor, intrikata väver av röster gav starkast intryck.