När Hans Gunnarsson en blåsig och regnig januariförmiddag stretar uppför Kungsgatan är han onekligen långt ifrån turistön Guadeloupe. Fast där har han varit. Två gånger, all inclusive. Det bevisas av omslaget till hans nya roman - också betitlad "All inclusive" - där han ligger, om än inte behagfullt men ändå utsträckt, på en strand kantad av tropisk växtlighet iförd solglasögon.
– Om det var någon svensk författare som skulle skildra all inclusive så var det väl jag. Jag är förvånad över att ingen annan hunnit före, säger han.
Ja, Hans Gunnarsson har i sina fem tidigare romaner och tre novellsamlingar visat att han träffsäkert och med gott gehör kan skildra konstlade situationer och naturliga människor även när han placerar dem någon annanstans än i Sverige. Nu bär det i väg på lyxcharterresa inklusive allt till västindiska Guadeloupe som bara saknar den sorglösa och avslappnade tillvaro som enbart hör reklamen till.
– Ja, mina karaktärer har ju med sig en del i bagaget som man inte kan resa ifrån.
Ny terräng är det i flera bemärkelser.
– Jag tycker att jag arbetat med en tydligare struktur och intrig än förut, säger Hans Gunnarsson som är känd för att annars sky tydliga intriger.
I centrum för den nya romanen står C.G., en medelålders författare på dekis, det vill säga med tilltagande skrivkramp och vikande publik framgång. I jakt på ett vanligt jobb för att tillfälligt rädda ekonomin får han ett erbjudande om att resa all inclusive och skriva om det. Motivet är att öka intresset för resmålet men uppdragsgivaren försäkrar att han har fria händer. Väl på plats kan C.G. naturligtvis inte frigöra sig från hur han skärskådar och skildrar människor som har fullt upp med livströtthet, alkoholproblem, ensamhet och otrohet. Inte helt olikt sin upphovsman.
– Det går inte att bygga en person på sig själv. Man måste bygga en gestalt som man kan förhålla sig till, med distans, säger han när jag undrar hur nya egna drag han har givit sin huvudperson och romanens ryggrad.
– Men romanen har en metanivå, säger han och pekar åter mot omslaget, taget av hans fru och som också visar omslagsdesignern John Eyre. Senare, när det slutat regna och vi går Kungsgatan tillbaka, talar vi om Klas Östergren och hans senaste roman. Hans Gunnarsson är inte sen att påpeka att det finns vissa likheter. Det håller jag med om: det gåtfulla uppdraget, som sätter romanen i spel, påminner om inledningen till bioaktuella "Gentlemen". Och längre fram i romanen, när C.G. undrar om det skeende han fragmentariskt har bevittnat hänger ihop, serveras en konspirationsteori, också en vanlig ingrediens i Östergrens författarskap.
Fast Gunnarsson kan inte, som C.G, anklagas för sviktande produktivitet. Alltsedan den Katapultprisbelönade debuten "Bakom glas" 1996 har han publicerat en bok vartannat eller vart tredje år, parallellt med han skrivit filmmanus, oftast efter egna eller andras böcker.
– Det blir lätt så att man hamnar i ett visst intervall, en rutin. Fast den här boken har jag skrivit i två omgångar. Jag tackade nej till ett manusuppdrag för att få den färdig. Ibland tror jag att det är viktigt att gå på magkänslan.
Med alla karaktärer öbundna och med sin närvaro väl motiverad kan Hans Gunnarsson utveckla sin berättelse genom att kika in i resenärernas rum – och i deras inre.
– Egentligen är det en kollektivroman och den mest omfångsrika som jag har skrivit.
Så hinner han också inkludera en hel del, vilket gör ön och dess tillfälliga besökare till en provkarta över samtidssvenska seder och mentalitet. Under den brännande solen och den ymnigt flödande alkoholen blottläggs vardagslivets olösta irritationsmoment och pågående konflikter. Hans Gunnarsson upptäckte sin miljö under en egen resa till Guadeloupe, sedan åkte han tillbaka ännu en gång för att kunna teckna bakgrunden.
– Det finns ju en tomhet i den där tillvaron som är tacksam att fylla ut med små berättelser och med många röster. En del berättelser är nästan som fullbordade noveller, andra är lätt tecknade som skisser.
Som vanligt skriver Hans Gunnarsson rätt filmiskt, det är inte svårt att se hans scener för sin inre syn eller på en bioduk i framtiden.
– Jag har ju jobbat med att göra manus både till mina egna berättelser och till andras. Då får man skala bort sådant som inte är filmiskt, det har jag lärt mig, säger han innan han reser sig från kafébordet, sveper rocken omkring sig och förbereder sig för nästa resa. Med tåg. Till Flen.