På trettondagen är Norrköpings Stadsbibliotek stängt. Utanför är det nio minusgrader men där står ändå en man med sin uppslagna dator och avtagna vantar. Det ser märkligt ut. Runt hörnet står en annan man tätt tryckt intill bibliotekets grå cementfasad. Han har mobilen framme i kylan.
Jag går förbi dem och hinner gå ett helt kvarter innan jag förstår vad de gör.
– Jo, nätverket når några meter utanför huset, bekräftar Tommy Jansson på biblioteket några dagar senare när det är öppet igen.
Bibliotekets gratis nätverk är en stor attraktionsfaktor liksom tillgången till datorer. Det är en av de stora förklaringarna bakom Stadsbibliotekets nya sensationella besökssiffror. 2015 ökade antalet fysiska besökare på biblioteket (inklusive filialerna och bokbussen) med hela 45 %. I absoluta tal från dryga miljonen till imponerande 1 488 603.
Det är inte långt ifrån besöksrekordet 1 518 427 från 1999, som av den dåvarande bibliotekschefen Conny Äng proklamerades som ett högst troligt Europarekord bland folkbibliotek.
– Jag är en tävlingsmänniska och grämer mig lite över att vi bara var 12 000 från 1,5 miljoner besökare. Fattar du, hur nära vi var! säger bibliotekschef Birgitta Hjerpe när jag springer på henne på golvet till hennes välbesökta arbetsplats. Hon berättar att hon har analyserat siffrorna och sett att det även finns fler orsaker till ökningen av besökare än enbart de nyanlända.
– Vi har också programverksamheten som ökat och drar folk, även på våra filialer. Och sedan har vi alla verksamheter för barn, säger hon.
Och från Ljungskile kommenterar förre bibliotekschefen Conny Äng glatt bibliotekets nya besökssiffror.
– Mycket bra! Så uppfriskande att det grandiosa frihetshuset i stadens mitt spelar en så stor roll för Norrköpingsbon. I dagens problemfyllda värld kan biblioteken ha avgörande betydelse, inte minst för integration och respekt för människor med olika kulturell bakgrund, meddelar han glatt via Facebook.
Att biblioteket är en integrationsverkstad som kommunen inte uppmärksammat så mycket har Birgitta Hjerpe inte tänkt så mycket på.
– Man ska verkligen inte underskatta hårdvaran: nätverket, möjlighet att få skanna och kopiera dokument, säger hon.
De nyanlända flyktingarna har hittat till Stadsbiblioteket och välkomnats. Här kan de koppla upp sina mobiler och bibliotekets datorer och skapa en livlina till Syrien, Afghanistan och Somalia eller andra platser. Här kan de besöka bibbans språkcaféer och träna på det svåra svenska språket och här kan de låna både grammatikböcker och körskoleböcker.
– Körkortsboken på arabiska ligger på topp 3 bland våra mest utlånade böcker, säger Tommy Jansson.
Mycket riktigt: en tisdagsmorgon är alla platser vid datorerna redan upptagna. Vid en av dem sitter Ghiath Abed Al-Ghani och försöker lära sig svenska. Skärmen framför honom visar hur svenska ord skrivs på arabiska.
– Jag brukar gå hit tre fyra gånger i veckan för att lära mig svenska, säger han.
Ghiath Abed Al-Ghani kommer från Syrien, är 30 år och har varit i Sverige i nio månader.
– Snart hoppas jag att jag får börja läsa Sfi och får arbetstillstånd. Jag vill skapa mig ett nytt liv i Sverige och är tacksam för att ha fått komma hit, säger han.
Hans hem blev totalförstört i Syrien och många hans vänner har flytt eller blivit dödade.
– I Syrien arbetade jag på ett telefonföretag, som Comvik, säger han innan han fortsätter med att plugga svenska adjektiv och hur de kompareras.
Stadsbiblioteket har genom att jobba på som vanligt blivit en populär och av allt att döma framgångsrik verkstad för integration. Det har man inte gjort så stort väsen av och inte heller kommunen verkar fullt medveten om integrationsverkstaden Stadsbiblioteket. På kommunens hemsida, första sidan, finns en länk om flyktingsitiuationen genom den kan man läsa om vart man ska vända sig om man är flykting eller vill arbeta ideellt i mottagandet och om en del integrationsarbetet. Men biblioteket finns inte omnämnt.
Jag ringer upp Kerstin Olsson på Regionbibliotek Östergötland för att höra om samma tendens finns i hela regionen.
– Vi har inte fått in statistiken än, men jag känner till att flyktingmottagandet märks på biblioteken i kommuner som Motala, Finspång och Ödeshög. För Linköpings stadsbibliotek är det inte så. Där söker de sig mer till närbiblioteken och Linköping har heller inte tagit emot så många flyktingar som Norrköping.
Det finns inte någon motsvarighet till Norrköpings Stadsbiblioteks höga besökssiffror.
– Biblioteket i Norrköping har ett starkt varumärke. Det märks också på hur många som besöker deras hemsida, säger Kerstin Olsson.
Samtidigt är inte bibliotekets förutsättningar de bästa. Medieanslagen, alltså pengar att köpa böcker och andra medier för, är ovanligt låga.
– Med tanke på vilket behov som finns och att det skulle ha en direkt effekt i integrationsarbetet så är det bara att ösa på.
Att bibliotekens funktion som integrationsverkstäder inte uppmärksammas av kommunen är heller inget unikt för Norrköping.
– Vi kastade ut en fråga till alla bibliotek i regionen om de var med i kommunernas arbete med flyktingmottagandet och integrationsarbetet, men inte ett enda bibliotek var det, säger Kerstin Olsson.
Hur kommer det sig att de som verkligen integrerar inte är med i det som kallas integrationsarbetet?
– Vi har bildat en ny grupp för flyktingmottagandet i kommunen där jag sitter med och visst borde biblioteket delta i det, säger kulturkommunalrådet Kikki Liljeblad (S) när jag ringer henne för att berätta om Stadsbibliotekets besöksökning och dess orsaker.
– Det är roligt att höra. Och kommunen borde kanske göra mer för att marknadsföra Stadsbiblioteket, säger hon.
I Café Swartz sitter bibliotekarien Thomas Almqvist.
– Det är bra att biblioteket är litet slitet. Då vågar folk komma hit och då blir det folkligt, säger han och jämför med Linköping.
Då ska man veta att Thomas Almqvist är Linköpingsbo och i andra hänseenden lokalpatriot.
Fast Stadsbibliotekets traditionella bokgransplundring på tjugondag Knut blir en flopp. I år tar man betalt för böckerna, tio kronor styck, och det motsäger begreppet plundring. När den ska börja klockan åtta på morgonen finns ingen bibliotekspersonal där. Några barn kikar nyfiket på bokgranen. Efter en halvtimme har ännu inget hänt och personalen kan inte heller säga varför inget händer. Jag drar en bok ur granen, betalar i lånedisken och går därifrån.
Men man inte lyckas med allt. Bokgranen är försummad men vid datorerna sitter sammanbitna män och kvinnor som sett nog av plundringar och andra vidrigheter. Nu är det studier som gäller.