Tbilisi är utgångspunkten, Georgien vaggan där hennes musik närts genom många hundra år.

En tolk inleder med en kortare presentation. Asiq Nargile lyssnar uppmärksamt och kastar sig sedan ut i de två set som ska bära oss genom historierna. Rösten är distinkt och de uråldriga eposen berättar om tillvaron i stort och smått. Och trots att få av oss här förstår orden, råder ingen tvek­samhet kring varje stavelses tyngd och allvar. Ömsom får sången bära, ömsom är det hennes saz, den tresträngade lutan, som får träda fram, likvärdigt distinkt och melankolisk, obarmhärtig och ljuv i ett.

Numren avlöser varandra utan mellansnack. Någon gång ler vi i samförstånd i ett avslutande diminuendo, en annan gång behöver sången få klinga ut innan bifallet kan ta vid. Och någonstans halvvägs in i tredje numret har hon mig fullstädigt fast, sliten mellan den bedjande tonen och den uppfodrande frågan i hennes röst.

Hon lämnar ingenting åt slumpen, ändock känns varje ansats levande och som tagen ur nuet. Att kalla henne välkänd i våra trakter vore att ljuga. Och trots att tonerna för många av oss är obekanta, vilar något universellt bakom deras klanger. En folklighet som vävs samman med det att vara människa. Närvaro och flykt i livfull symbios. Med andra ord en direkt återspegling av det de flesta av oss ­kallar livet.