I bakgrunden finns en olycklig kärlekshistoria mellan en ung man och en äldre kvinna, som kunde varit hans mor. Pamuks roman är en parafras på myten om kung Oidipus men också på legenden om Rostam och Sohrab ur det persiska nationaleposet "Shahname".

Tiden är till en början 1985, då Cem hjälper mästaren Mahmut att gräva efter vatten i utkanten av Istanbul. I närheten håller en teatergrupp till, som gärna spelar scener ur Sofokles "Kung Oidipus" och ur "Shahname". I Oidipus dödade sonen sin far och äktade sin mor. I "Shahname" dödade fadern sin son Sohrab. Allt blev som Gud bestämt och ingen undkom sitt öde. Cem förälskar sig i en av skådespelarna, blir besatt av henne men också av Oidipus och Shahname. Han sviker Mahmut – som varit som en far för honom – begår ett allvarligt brott och flyr. Många år senare återkommer han som framgångsrik byggmästare till samma plats, plågad av samvetskval och ångest. Det är dags att försona sig med sitt öde.

Pamuk är en kluven författare, som ändå rört sig mot väst och vill se Turkiet som en del av Europa, hellre än Asien. Han försöker förstå likheterna och skillnaderna mellan öst och väst – här finns en längtan efter det moderna i väst men samtidigt en saknad av det förflutna i öst. Många turkar har påverkats så mycket av väst att de glömt sina egna sagor och legender. I hans romaner finns hela tiden en kritisk udd mot den islamiska extremismen på samma gång som han kritiserar västvärldens oförmåga att förstå att de fattigas vrede skapar sympati för fundamentalistiska islamister.

Artikelbild

Istanbul – Pamuks älskade hemstad – växer så snabbt och okontrollerat att allt gammalt håller på att försvinna. Det är alltså ingen tillfällighet att Cem blir rik inom byggbranschen i stället för att bli författare som han drömde om som ung. I vissa avseenden kan man även läsa ”Den rödhåriga kvinnan” som en allegori över dagens politiska verklighet i Turkiet, men det känns som att det fattas något den här gången. Den är inte alls lika mångfacetterad och innehållsligt tät som Pamuks romaner brukar vara. Han har med ens blivit rakare och enklare i sitt sätt att berätta, vilket inte gör honom till en bättre författare. Ändå står hans mustiga berättarkonst fortfarande den orientaliska muntliga berättartraditionen mycket nära.