23/4
Första spelningen i Norrköping var i Domino-gallerian 2001, utklädda enligt något sorts monstertema. Kopplingen till Motown, 50- och 60-tal och är inte solklar, men klart är att The Fantastic Four jobbat hårt för att därifrån nå till den största show de hittills gjort – med sjumannaband, kör och dansare i en välbesatt konsertsal på hemmaplan.
Eller hemmaplan och hemmaplan – det är bara en i kvartetten som är från Norrköping. Känslan är ändå att de har sin största fanbase i basen Robert Haglunds hemstad, och den förstärks förstås av att sjumannabandet leds av Jacob Huddén och att både kören Bel Canto och en samling dansare från Dansakademin gästar.
Det är verkligen något visst med skönsjungande människor i likadana kläder som rör sig likadant, och The Fantastic Four är precis som företrädarna The Four Tops och The Temptations ett bevis på att summan är starkare än delarna. Det är tajta stämmor, snygga arrangemang, effektiv koreografi och tjusiga kostymer. Därmed inte sagt att det inte finns utrymme för soloprestationer. Mest faller jag för Daniel Yngwe (också östgöte – från Kisa) vars ljusa tenor kan vara den lenaste vi har i det här landet. När han släpper loss vibratot i "Oh Carol" är det bara att buga.
Arrangemangen är konsekventa, men repertoaren blandad. Främst handlar det om örhängen från 50- och 60-talen, men allra roligast blir det när kvartetten gör Motown-arr av mer oväntade låtar – Ahas "Take on me" är till exempel en riktig höjdare. Jag skulle gärna se en hel show med liknande nytolkningar!
Jag har sett The Fantastic Four tidigare, men då främst som gästspelare som dyker upp och till synes otvunget river av några snabba Motown-hits. I den formen lyfter de vilken tillställning som helst. Att själva bära upp drygt två timmar i en stor konsertsal är svårare. Framför allt skär sig de ärligt talat inte alltid vare sig välformulerade eller spännande karriärsanekdoterna lite mot den i övrigt klanderfria proffessionaliteten där allt från varje "bap-shu-bap"-stämma till val av lackskor är utfört med utsökt känsla för detaljer.
Men publiken är helnöjd. När den nästan mangrant ställer sig upp och twistar i extranumren tror jag kvartetten på scenen får kraft att göra 15 år till. Minst.