Till toner av Marcho Marchevs saxofon och klarinett inleds pjäsen om syskonparet Kinskis tankar om döden. Marchev binder snyggt samman pjäsens något disparata scener och repliker i en dramatisering som bygger på Melker Garays roman i samarbete med regissören Kristofer Nilsson Ahlberg.

Josef genomlider årets längsta dag, långfredagen som helst bör ägnas åt eftertänksamhet och kontemplation. Men Josef är mer filosofiskt lagd och har svårt att skönja någon to-do-lista i almanackans dag för de fromma. Desto lättare för Josefs troende syster Margareta, underfundigt spelad av Eva Carlsson. Inledningsvis sluten och återhållsam blommar hon ut i religiösa svärmerier, släpper ut håret, låter tanken vindla för att strax därpå sjunka samman tillintetgjord och i behov av tröst. Skör men uppmärksam lyssnar hon tålmodigt på Josefs tvivel. Eller snarare, hur han vacklar i sin icke-tro.

Nog är det märkligt hur vi betraktar det hela. Vi uttrycker oss ofta i termer av ”om jag dör” när det rimligtvis borde sägas ”när jag dör”. Om detta, vårt paradoxala förhållande till livets slut och vår vilja att se det som oåterkalleligt, uppehåller sig Hedman och Carlsson. Stringenta i sina replikskiften och med stor omsorg om sina karaktärer, vrider och vänder de på textens tankemässiga vindlingar och schablonmässiga uttryck för människans existentiella spörsmål. I en för ämnet tydlig scenografi med både spelpjäser och dödskalle, ägnar sig syskonparet Kinski åt läkande samtal. Följaktligen spelar de förstås schack med döden- ett gäckande tidsfördriv med förutbestämd utgång. Ja, Hedman och Carlson lyfter fram ett surrealistiskt draget i Garays text som därmed tenderar att bli en drift med språkliga plattityder. Sådana som vi sänker oss till när vi försöker sätta ord på våra existentiella spörsmål om livet och döden.

Hedman och Carlsson skruvar sina karaktärer in i en mer humoristisk tolkning av pjästexten. Eller vad sägs om Josefs kommentar om hans älskade Harriet som blev ”Kristi brud – ett andligt experiment med osäker utgång”? Publiken skrattar i alla fall lite befriat här, liksom när Josef försöker hålla andan som ett sätt att närma sig tillståndet strax innan döden. Känns det som att vara andtruten? Möjligen handlar Garays pjäs snarare om försoning mellan ett syskonpar än om rädsla för döden. I gemenskapen med en annan människa jagas döden på flykt. För en stund.