Baksidestexten talar om en kärlekshistoria med en oväntad vändning. Men bilden av en kärleksroman är lite missvisande. Romanen är mer inåtblickande och berör famlande efter kärlek, vänskap, bekräftelse och meningsfullt liv i vidare bemärkelse, framför allt i ljuset av den digitala utvecklingen.
Romantiteln "Ensamma tillsammans" är lånad av den amerikanska sociologen och psykologen Sherry Turkle som i sin forskning intresserar sig för onlinelivets effekter på mänskliga relationer. Mobiler, läsplatttor och datorer kan binda oss samman, men tycks också påverka vår empati, skapa isolering och ensamhet.
Bokens berättarjag har kommit in på psykologprogrammet på Karolinska Institutet, där han träffar den mystiska Eva som håller inne med sin livshistoria och tycker att de ska vara "blanka för varandra". Men han blottar ändå sitt liv. Talar om sin barndoms tristess och att han lyckats göra sig ekonomiskt oberoende genom nätpoker. Tillvaron framför skärmen beskrivs som oglamorös och spelstilen är maskinell, kylig och uttröttande för motståndarna. Chansarna förlorar, men han vinner nästan jämt.
Väggarna i den dyra lägenheten fyller han med teckningar: ett myllrande stadslandskap indelat i zoner med huskroppar och fiktiva människor som bär på sina egna berättelser. Alltihopa skapat i en vilja att begripa och ordna staden. Egen konst läggs också ut på nätet. Kring verken växer snart en hype som i sin tur föder en fåfäng törst efter fler likes.
Jörgen Löwenfeldt låter orden rinner fram på sidorna i ett behagligt flöde. Beskrivningarna av miljöer övertygar, men däremot tecknas personer och relationer alltför skissartat. Den plågsamma förlusten av vänner som slutar på psykologprogrammet är svår att riktigt känna och förstå.
Men Jörgen Löwenfeldt fångar fint känslan av håglös ensamhet, att liksom betrakta livet från sidan, under de viktiga åren när bitarna i indentitetsbygget förväntas falla på plats. I 30-årsåldern känner många trycket på att vara i en stadig relation, bilda familj, hitta sysselsättning och fast bostad. Och på sociala medier breds de lyckade pusselbitarna ut till allmän beskådan. Men där intresserar sig huvudpersonen, på ett nästan stalkeraktigt vis, för bitarna som saknas, och söker förklaringar, kanske kriser, som gör att människor försvinner ut i periferin.
Journalisten Jörgen Löwenfeldt, 33, kommer ifrån Stockholm, men var under under några år reporter på Norrköpings Tidningar. För en Norrköpingsbo är naturligtvis de delar som utspelar sig lokalt roliga att ta del av. Men det är Jörgen Löwenfeldts förmåga att skickligt spegla samtidens uppkopplade liv och tidsanda som höjer debuten till något utöver det vanliga – och ger den ett skimmer av generationsroman.