Övers: Hanna Axén
Norstedts
Isabel Allende bor i Kalifornien sedan 1988 och är gift med en amerikan. Hon skriver fortfarande om människor i Chile och Latinamerika men gärna också om människor i USA. Jag kan tycka ibland att hon avlägsnat sig för långt från sina latinamerikanska rötter och blivit alltför nordamerikansk. När hon förlägger sina romaner till USA och inte till hemlandet Chile, tappar hennes språk en hel del lyster och glans. Ändå har hon aldrig varit formellt eller tekniskt avancerad och är det inte nu heller. För henne är det alltid den goda berättelsen som är viktigast.
I ”Den japanske älskaren” möts Ichi Fukuda och Alma Mendel för första gången, när de bara är sju år, och de förälskar sig i varandra. Han är son till trädgårdsmästaren på egendomen Sea Cliff och hon har skickats dit av sina föräldrar för att undkomma Förintelsen. Deras vägar skiljs åt, när Ichi spärras in i ett interneringsläger i Utah efter anfallet mot Pearl Harbour under andra världskriget. Vid tjugo års ålder möts Ichi och Alma igen och barndomens förälskelse väcks till liv, trots att de vet att deras kärlek är omöjlig och att deras hemliga förhållande aldrig får avslöjas. Ju mer de försöker förneka sin passion för varandra desto starkare växer deras kärlek. Deras hopplösa kärlekssaga ska aldrig fullbordas men kommer att vara i sjuttio år. ”Den japanske älskaren” är en bitterljuv berättelse om kärlek, passion, lojalitet och uppoffringar och om det mänskliga hjärtats trofasthet.
Allende fokuserar gärna på kvinnor i sina romaner, där kvinnorna gärna står för livskraft och överlevnadsförmåga. En sådan kvinna är Alma men också Irina från Moldavien, som sköter Alma på äldreboendet. Allendes frihetspatos är enormt. Alla människor, oavsett ras eller kön, har rätt till ett liv i frihet. Almas livsöde är ännu en livssaga att ta till sig, som den här gången balanseras av Ichis. Som den skickliga sagoberättare Allende är, lyckas hon nästan alltid göra sina osannolika huvudpersoner sannolika och därmed trovärdiga. Hon berättar lustfyllt och färgstarkt målande och blandar gärna det fantastiska med det realistiska, även om det den här gången är det realistiska som dominerar.
Även ”Den japanske älskaren” är alltså en roman om kärlekens makt, där Allende fortsätter att sprida sitt eviga budskap om kärlek, livsglädje och djupt känd medmänsklighet. Det är också lätt att bli förförd av den sinnliga glädjen i hennes berättarkonst. Latinamerikas stora, lilla sagoberättare har alltså skrivit ännu en lyrisk, magisk, livsbejakande roman, där hon återigen visar prov på sin osannolika berättarförmåga och sin talang för att hålla spänningen vid liv. Ibland kan hon snudda vid det banala, men eftersom hon har en ytterst positiv livskänsla och vidhängande enorma aptit på livet, som hon lyckas förmedla till oss läsare, rycks jag med även den här gången, trots invändningarna ovan.