I novellen ”Den andra författaren” sitter Peter Kihlgård ensam på en trång indisk restaurang när han får sällskap av en främmande kvinna med stort bokintresse. Hon verkar inte alls känna igen honom, utan börjar skryta med att hon är god vän med en författare som heter just Peter Kihlgård. När hon beskriver dennes liv målar hon upp ett porträtt av en betydligt mer bohemisk, färgstark och djupsinnig figur: ”Ju mer hon berättade, desto mer ville jag vara honom.” Och han bestämmer sig för att pröva på just det.
Vilken av författarna är det då som har skrivit resten av berättelserna i Serenader två? Är det densamme som skrev novellsamlingen Serenader som kom ut 1998 eller en helt annan?
Hur som helst är det en fantastisk inledning på den nya boken, som lekfullt och gäcksamt osäkrar perspektivet och visar Kihlgård från sitt bästa berättarhumör. Därmed är det bäddat för en rejäl besvikelse.
För ingen av de övriga historierna lever upp till den första och överlag är det en spretig samling som ger ett något hoprafsat intryck. Här är kortkorta krumelurer, ironiska utfall mot mediebranschen, metakommentarer om storytelling och konstlade psykologiska studier.
På temat far- och sonförhållande finns några av de finare berättelserna, men Tarkovskij-pastischen, bokens längsta och mest ambitiösa text där en rysk kyrkklockgjutare skriver brev till sin gosse, blir väl pompös.
Serenaderna kallas av förlaget för kärleksförklaringar till berättandet, men många av dem känns mer som trötta grimaser. Jag undrar vart den där andre författaren tog vägen.