När jag träffade Tove Folkesson i våras hade hon precis spelat in en låt med Den Svenska Björnstammen som snart släpps på de plattformar där musik numera hör hemma.
– Men här ska jag läsa, berätta och spela lite. Det blir ganska low-key, anförtror hon mig strax innan sitt framträdande på Hagdahls kök på Östergötlands Museum.
Hon är mycket passande i Linköping när Östergötlands Bokmässa hålls ett par stenkast därifrån på Linköpings Stadsbibliotek. Men hennes framträdande ingick inte i mässprogrammet utan är en ren bonus för de mässbesökare som hittar dit. Bakom sig har Tove Folkesson två romaner "Kalmars jägarinnor" och "Sund". Den sistnämnda belönades i förra veckan med Studieförbundet Vuxenskolans författarpris, och i morgon har hon premiär för sin föreställning "En första lektion i poesi" på Teater Brunnsgatan 4 i Stockholm. Alltmedan hon arbetar med sin tredje roman "Ölandssången".
För publiken berättar Tove Folkesson hur hon efter fem år och ett trettiotal refuseringar äntligen nådde ut med sin berättelse om "Kalmars jägarinnor" ett gäng gymnasietjejer som prövar gränserna för hur mycket mascara man kan ha, hur mycket man kan skita i vuxenvärlden och hur mycket man kan gå in ett totalt jävla mörker.
– Men jag ville undersöka vad som fanns i det där mörkret, det som glittrade där.
Hon läser både ur "Kalmars jägarinnor" och "Sund". Sedan greppar hon sin gitarr och sjunger från det soundtrack som finns inskrivet i den sistnämnda romanen.
Men innan dess har hon sagt:
– Jag har inget emot att vara politisk, men litteraturen är mer omvälvande, den går djupare.