Det ofattbara pockar på litterär gestaltning, trauman på att bearbetas. Kanske är det därför som skönlitteraturen aldrig blir klar med nazismens förbrytelser: ondskan – den radikala eller banala, omänskliga eller alltför mänskliga – i koncentrerad form.
Förintelsens första fas sedd ur den litauiska småstaden Jurbarkas horisont vävs samman med ett nutida triangeldrama i den isländske författaren Eiríkur Örn Norddahl roman Ondska. En nynazist strular med en ung kvinna som till hälften härstammar från judeutrotningens offer och till hälften från dess förövare. Hennes svartsjuke pojkvän ger sig ut på en förvirrad odyssé genom ett Europa fyllt med naziminnen.
Norddahl är sedan tidigare känd som språkexperimentell scenpoet av det sjövilda slaget, och också hans prosa är ostyrig och lekfull. Scenerna från Jurbarkas drar åt det burleska – ett vågspel som osäkrar skildringen och tillför ytterligare ett lager svärta åt det nattsvarta. Lika mycket som om Förintelsen handlar det om vår bild av Förintelsen i en tid när nittonhundratalets apokalyps redan förvandlats ”till en sagovärld i samma klass som Narnia eller Nangijala”.
Problemet med Ondska – för trots utmärkelser och nominering till Nordiska rådets litteraturpris är det här inte en helt lyckad roman – är samtidsavsnitten. Det börjar lovande men berättelsen tappar alltmer luft, tills man kan hålla med den kvinnliga huvudpersonen om att hennes liv är ”en dålig eftermiddagssåpa”. Ja, det skruvade svartsjukedrama Norddahl målar upp är alltför banalt för att bära upp en roman om ondska.