Ja, att olja är en lättantändlig vätska står skrivet överallt på kartan från Irak till Sydsudan.
Hur det svarta guldet håller på att förvandla Östafrika i grunden undersöker Bengt G Nilsson i reportageboken Oljans pris. Titeln låter som en vänsterkrok mot oljeindustrin, men för den marknadsliberale författaren är det inte de multinationella bolagen som är problemet. Felen lokaliserar han till den afrikanska kontinenten: stamkonflikter, nepotism, korruption – och först som sist bristen på lagar och rättsstat.
Halva boken ägnar Nilsson åt att försvara sin journalistiska heder. 2001 lät han sig bjudas på en reportageresa till Sudan av Lundin Oil och har sedan dess fått värja sig mot anklagelsen att vara bolagets lakej. Det är svårt att få klarhet i vad som egentligen hände under Lundins afrikanska äventyr, men klart är att företaget satt i knäet på en folkmordsregim – ett faktum som inte heller Nilsson förnekar.
Bra mycket intressantare blir det när författaren vidgar perspektivet och med initierade reportage och historiska tillbakablickar förklarar dagens situation. Det handlar om jordrofferi, tribalism, upplåsta stora män, döende nomadkulturer, kinesisk frammarsch.
Ofta återkommer Nilsson till att oljan skulle kunna vara en välsignelse och inte en förbannelse för Östafrika. Efter att ha läst hans bok tänker jag att det är en chans på hundra, men att oljebolagen under alla förhållanden kommer att välsignas med avkastning på sitt kapital.