Det krävdes tio containrar fyllda med lik och en kvinnlig åklagare i superhjälteklassen för att sätta Norrköping på kriminalkartan. När Emelie Schepp nu följer upp succédebuten ”Märkta för livet” har hon givetvis inte ändrat en bokstav i sitt säljande koncept.
Alltså får vi i den nya romanen ”Vita spår” på nytt möta åklagare Jana Berzelius och stadens hårt prövade team av livspusslande kriminalpoliser, beredda att göra sitt bästa för att rensa upp i ”knarkträsket i Norrköping”. En asiatisk kvinna hittas död på X2000-tåget med femtio kapslar heroin och kokain i magsäcken. Snart gör sig ”skuggorna från det förflutna” påminda, och vad det handlar om anar den som läst debuten.
När det gäller taskig barndom står nämligen Jana Berzelius i en klass för sig. I späd ålder kidnappades hon av en storhetsvansinnig knarkbaron som förde henne till en isolerad skärgårdsö utanför Bråviken där hon tillsammans med andra tillfångatagna barn drillades till att bli en effektiv mördarmaskin i brottets tjänst innan hon lyckades rymma, slog i huvudet, tappade minnet och adopterades av riksåklagare Karl Berzelius i Lindö, en man som framstår som själva inkarnationen av överklassens inte så diskreta charmlöshet.
I förra romanen upptäckte Jana steg för steg sin raderade bakgrund och insåg att kämpatakterna fortfarande satt i – ja, att hon var en hejare på att slåss med kniv och utdela livsfarliga sparkar. Drygt ett halvår senare går hon en andra rond mot det nu omorganiserade brottssyndikatet, och då särskilt mot sin gamle sparringpartner och olycksbroder Danilo, märkt för livet med dödsguden Hades namn i nacken.
Det är inte så konstigt att Schepp får problem när hon vill förena en så utflippad intrig med den svenska kriminalromanens patenterade vardagsrealism, men också det otroliga måste på något sätt göras trovärdigt för att bli spännande. Den nya romanens skildring av polisarbetet är mindre taffligt än i debuten, där Jana till exempel gjorde en minst sagt fri tolkning av åklagarens roll som förundersökningsledare. Den här gången håller hon sig till stor del utanför utredningen och agerar mer som privatspanare. Eftersom hon är ”en fantastisk åklagare” borde man ju kunna räkna med en del raffel i rättssalen, men här excelleras det mer i karatesparkar än i juridiska finter: ”Höger, vänster, höger, höger igen, ducka, rotera, sparka, rotera, sparka”.
Att Schepp i ett efterord nämner att historien förstås är påhittad framstår som ett rätt så onödigt påpekande. I grund och botten är det en större-än-livet historia av Gotham City-dimensioner, trots att huvudpersonen är bosatt i Knäppingsborg och fastän kriminalkommissarien kan välja att ta ledigt mitt i mördarjakten för att hans hustru ska föda på BB. Jana är en hjältinna som speglar drömmarna och rädslorna i vår konkurrensutsatta tid. En snygg och välklädd karriärkvinna med huvudet på skaft och vältrimmad kropp, och samtidigt en tragisk figur med sin självtillräcklighet och oförmåga till närhet. Vad ska man med en BMW X6, klackskor från Saint Laurent och walk-in closet när man saknar kontakt med sitt eget känsloliv?
Karaktärsteckningen är sällan annat än schablonartad och beviskedjorna har inte länkats samman med någon större finess. Ändå kan hundratusen läsare inte ha alldeles fel. Schepps begåvning ligger i att i korta, effektiva kapitel bygga upp en spänning av sidvändarkaraktär. Jag vänder sida och konstaterar att Norrköping sannolikt kommer att behålla sitt kryss på kriminalkartan.