Vad gör fångenskap med en människa? Kan tanken vara fri när kroppen hålls bakom galler?
Året är 1973 i militärjuntans Grekland. Studenterna gör uppror och ockuperar högskolan med krav på frihet och demokrati. Regimen svarar brutalt. 23-åriga Maria, som kallar sig Mary, har precis fått bekräftat att hon är gravid när hon arresteras av säkerhetspolisen för att ha deltagit i demonstrationerna. Hon har ännu inte hunnit berätta nyheten för sin pojkvän Dimos, en av de ledande studentaktivisterna, och är berusande uppfylld av vetskapen om vad hon har inom sig: ”samtidigt som jag är fylld av den mildaste oro känns det som om jag bär en sol i mellangärdet, darrande som en knuten näve jubel”.
I Fioretos senaste bok ”Halva solen”, en skimrande kärleksförklaring till författarens grekiska pappa, beskrev han sig själv som foster med en sprudlande poesi. ”Mary” är ren fiktion men också här excellerar författaren i skildringar av embryot som gör huvudpersonen till mer än henne själv. Som en sinnebild av ordet ”livsfrukt” växer det från ett litet gryn till ett plommon, en aprikos, en mandarin. Den jublande solen inombords utgör en stark kontrast till de yttre förhållandena: fängelsets grå väggar, straffarbetet, hungern, misshandeln, isoleringen, vanmakten. Mary måste göra allt hon kan för att skydda det växande livet samtidigt som hon inte får avslöja vad hon bär på, eftersom det skulle ge förtryckarna ett ohjälpligt övertag.
Som han visat också i sina essäer är Fioretos en virtuos språkakrobat som ledigt jonglerar med metaforer och analogier, en stilistisk ekvilibrist som inte drar sig för att briljera. Visst ryms lustfyllda ordlekar även i ”Mary”, men inte minst sätts ljuset på språkets mörka sida. I tyranniets händer blir också språket ett verktyg för förtryck: blåmärken kallas polisjuveler, tortyr går under namnet tebjudning. Kakor är detsamma som våldtäkt. En av fångarna funderar: ”Hur blir ord sjuka? Är det som en infektion? Vet personen som använder dem att hon kan smittas?”
Trots sitt dystra och grymma innehåll är ”Mary” märkvärdigt lätt att läsa. Det är inte så mycket den stilistiska elegansen som imponerar på mig som vad Fioretos förmår åstadkomma med enkla medel och en så begränsad scen. Hur livfullt och verkligt spännande han lyckas skildra fångarnas förkrympta tillvaro, relationen mellan de strandsatta kvinnorna, fantasierna om mat, den ljuva doften av tvål. Det är inte bara en strålande roman, det är en djupt gripande roman.