Vid entrén står Louise Bourgeois nio meter höga spindelskulptur ”Maman” på spinkiga ben.
Det är hennes mest berömda verk och ger en fingervisning om utställningen ”I have been to hell and back” som visas på Moderna Museet.
På samma sätt som många av föremålen inne i lokalerna anspelar den på hennes egen historia. I långa stycken är det frågan om att återge en livsberättelse som tangerar sådant som är allmängiltigt.
Den stora skulpturen anknyter till barndomen och modern som ägnade sig åt att laga gobelänger, men kan samtidigt representera en konstnärlig programförklaring. Det finns en analogi mellan spindeln och konstnären som båda åstadkommer något av det de har inombords. I Louise Bourgeois fall rör det sig om minnen och erfarenheter.
Utställningen på Moderna Museet omfattar 103 verk – ett 30-tal har inte visats i offentliga sammanhang tidigare – och sträcker sig över sju decennier. Det tidigaste verket är från 1938 och det senaste tillkom året förre henens död 2010..
Hon blev 98 år, men trots att konstnärskapet tog sin början redan före andra världskriget dröjde det innan hon fick sitt internationella genombrott. Det kom 1982 när Museum of Modern Art i New York visade en retrospektiv utställning.
Louise Bourgeois föddes i Frankrike och studerade matematik innan hon bestämde sig för att bli konstnär och bland hennes lärare finner man namn som André Lhote och Fernand Léger. I slutet av 30-talet gifte hon sig med den amerikanske konstvetaren Robert Goldwater och de slog sig ner i New York där hon kom att bli verksam fram till sin död.
Mängden verk kunde ha gjort utställningen oöverskådlig, men de ansvariga på Moderna Museet har valt att tematisera den. I nio labyrintiska rum – det är lätt att associera till maskorna i ett spindelnät – har man samlat verk som gått in under rubriker som ”Flicka på rymmen”, ”Ensamhet”, ”Trauma”, ”Bräcklighet”, ”Naturstudier”, ”Evig rörelse”, ”Relationer”, ”Ta och ge” för att avslutningsvis låta verken i det sista rummet samlats under beteckningen ”Balans”.
Det sistnämnda låter ana att hon försonats med allt det som jagat henne under ett långt liv, men i utställningens sista verk finner man också ett väl tilltaget sinne för humor. På en näsduk lät Louise Bourgeois brodera en text som också återkommer i utställningens namn: ”I have been to hell and back”. Men det finns en fortsättning och den lyder: ”And let me tell you, it was wonderful”.
Där finns också installationen Cell XXVII som består av en metallbur och i den skymtar en kvinnogestalt omgiven av fem kolonner som håller ett blått glas klot i famnen. Det finns naturligtvis utrymme för tolkningar om instängdhet och begräsad rörelsefrihet, men den blå färgen utgör samtidigt ett slags meditativt centrum som inger en känsla av frid.
Om man undantar de 21 ark som föreställer hennes händer och tillägnades den mångårige assistenten Jerry Gorovoy, så präglas utställningens övriga delar knappast av något rofyllt. Teckningarna i första rummet bär drag av surrealismen och en bild som ”Femme Maison ” från 1947 återger underdelen av en kvinnokropp och en överdel som föreställer ett hus. Titel anspelar på rollen som hemmafru, men understryker också något absurt och påtvingat.
Möjligen förstärks intrycket genom att utställningen delats in olika teman och kanske vore det inte lika lätt att få syn på det annars, men Louise Bourgeois konst tycks söka sig till de slags existentiella brytpunkter. Sådana som Karl Jaspers gav beteckningen gränssituationer. Hennes förmåga att gestalta dessa erfarenheter är unik. Hon har en osviklig känsla för material och verkar aldrig bunden av något sådant som stil. Istället för att närma sig en problematik utifrån de krav som en genre handlar det om att hitta det mest trovärdiga uttrycket.
En skulptur som ”Knife Couple” från 1949 består av två figurer, som både ger uttryck för isolering och en outtalad laddning. Hon har använt trä, men gör i andra skulpturer bruk av marmor, brons, latex, lera för att hitta rätt utryck.
Ett av hennes barndomstrauman var faderns tio år långa otrohetsaffär med familjens guvernant. I ett av rummen hittar man en skulptur eller installation som föreställer ett par som förenas i en intensiv omfamning. De är påklädda som om de har överraskats av en hastigt uppflammande lidelse. Det finns ett drag av både komik och löje över det hela, som av allt att döma speglar dotterns reaktion.
Den sexuella åtrån återkommer också i skulpturgruppen ”Seven in bed” från 2001, men anslaget är ett annat. Sju köttigt rosafärgade figurer tumlar runt i en säng i något som liknar en orgie och låter kropparna bli redskap för sexualiteten.
Kroppen och ansiktet som projektionsytor återkommer ständigt i hennes konst. Textilskulpturer föreställer hoplappade ansikten eller utsattheten för kvinnor så som den framträder i det relativt sena verket ”Femme Couteau” (Knivkvinna) från 2002. Sårbarheten framträder också i en teckning som Ste. Sebastienne, som tillkom mellan 1986 och 2004. Den föreställer en kvinnokropp utan huvud och tankarna till San Sebastian som dog martyrdöden på 200-talet. Han brukar avbildas genomborrad av pilar, vilket återkommer i Louise Bourgeois bild, men på medeltiden tillbads han som skydd mot för pesten och när HIV-epidemin tog fart på 1980-talet blev han skyddshelgon för de drabbade.
Utställningen på Moderna Museet är den största som någon sin ägnats Louise Bourgeois konst i Sverige och den är omtumlande, men avsätter genom sin mångtydighet också spår som man bär med sig under en längre tid. Samtidigt får man känslan av att det rör sig om ett konstnärskap som inte riktigt ryms i en enda utställning hur stor den än är.
Något som kanske symboliseras av att den gigantiska spindeln vid entrén inte får plats inne på museet.
0768-408173