Musikalisk glädjechock i De Geerhallen

Norrköping Det duggar tätt med violinkonserter på De Geerhallens scen.

Det börjar bli dags att i allt högre grad ge de mer diskriminerade soloinstrumenten en chans i dessa solosammanhang. Igår kväll var det dags igen.

Simone Lamsma satte tänderna i Carls Nielsens violinkonsert, en klanglig munsbit som ställer höga krav, här får solisten spänna de musikaliska musklerna rejält i denna mycket virtuosa konsert.

Lamsma lösgjorde en explosiv energi redan från första takten, alltsammans i en mycket kraftfull tolkning. Dubbelgreppen var oklanderligt rena och i de hisnande löpningarna avvek hon aldrig från det dramatiska uttrycket.

Solisten kunde även i säker gestaltning alstra både värme och ljuva stämningsbilder i de mer stillsamma avsnitten och slanka av höjdtonerna på det mest underbara vis. Hennes framförande blev till en mycket positiv glädjechock.

I år firar många orkestrar att det är 150 år sedan både Nielsen och Sibelius föddes, det tål att uppmärksammas. Om Nielsen har ett mer vertikalt musikaliskt tänk, återfinner vi hans finske kollega mer på det horisontella planet.

I Sibelius femte symfoni återser han ljuset efter en period av musikalisk kris. Den danske dirigenten Christian Kluxen lockade fram en urkraft, en imponerande vertikal kraftrörelse och levande klangskikt i olika lager ur denna musik. Han omfamnade hela klangen och inspirerade musikerna. Fokus låg hela tiden på storformen.

Symfonin har en tät textur och dirigenten sammanfogade smidigt de olika delarna ända fram till den våldsamma finalurladdningen. På så vis liknade detta den überpampiga slutdelen i Nielsens inledande Helios-uvertyr. Då hade vi redan hört flera sköna hornkörer samt en viskande inledning som blev sönderhostad av höstens första förkylningar. Suck.

 
 
  • MEST LÄST PÅ NT.SE

Kultur & Nöje