Knappt har den mycket sceniske Martin Fröst gått av De Geerpodiet innan östgöten Staffan Mårtensson gör entré med träblåstoner av Schnelzer. Och si, ungefär två veckor senare dyker Emil Jonason upp - tuff och full av attityd - på samma scen med uppkavlade ärmar och med rykande färsk musikteater av Christian Lindberg i bagaget. Tillväxten verkar god.
Nämnde Christian Lindberg var inte bara eftermiddagens dirigent, utan även pappa till den klarinettkonsert som framfördes; ”Herr Grönstedts underliga drömmar”. Detta nyskrivna verk är annorlunda på så vis att den skyndar mellan skilda genrer och arbetar genomgående med kontraster i volym, tempo och uttryck. Fogarna mellan de olika delarna är tydliga. Han är inne och trampar på populärmusikens domäner.
Ibland doftar musiken Disney, stundtals annan filmmusik eller traditionell konstmusik. Den genomgående röda tråden är att musiken önskar berätta något. Om vad? Tja, en resa ut från dig själv men även till ditt inre eller vad du vill. Jag ser tecknade figurer i en bilderbok framför mig. När tonerna inte räcker till tar solisten orden till hjälp och kryddar med en gnutta humor. Det blir lite som en klingande musikhistoria på 25 minuter. Spännande, annorlunda.
Allt detta skulle falla platt till scengolvet om inte Emil Jonason vore en sådan utmärkt virtuos som dessutom har förmågan att ljudleka och hänge sig åt musikteater. Han behärskar både brösttonerna och den viskande falsetten samt de hisnande bergochdalbanorna där emellan.
Jag blir inte riktigt klok på Christian Lindbergs slagteknik. Han har tillsammans med SON blivit pappa till en hel rad av symfoniska framföranden av Allan Petterssons musik. För det mesta slår han endast takten, inte sällan med en ganska yvig gestik, finliret snålar han med. Men han får orkestern med sig. Och de levererar.
I Petterssons ”Symfoni nr. 14” lösgjorde han både en genomgående energi och starka kraftutlösningar. Det ville aldrig ta slut; sjok på sjok och lass på lass av klangmassa pumpades ut från orkesterapparaten. Hela tiden stora musikaliska gester.
Så kommer det en handfull korta generalpauser där alltsammans håller andan någon sekund, men energin avtar inte utan den jobbar sig vidare mot klimax. Detta är musik som kräver mycket av både musikerna och deras publik. Visst syns här en Mahler i kulisserna.
Nu har SON lagt ännu en byggsten till den kommande Peterssonboxen.