Det är sällan den utslitna radiotraditionen ”Sommar” numera orsakar några kontroverser. Men häromdagen hände det. Poeten och aktivisten Athena Farrokhzad gjorde den moderate riksdagsledamoten Gunnar Axén från Norrköping så upprörd att han twittrade om att han kastat ut tv:n, sagt upp tv-licensen och uppbragt tillagt att public service (alltså statsägda och samfinansierade medier som Sveriges Television och Sveriges Radio) var ett hot mot demokratin. Orsaken till utbrottet angav han vara att Farrokhzad hade spelat en Ebba Grön-låt och uppmuntrat till skenäktenskap. Om man bortser från Axéns inte särskilt mogna reaktion så finns det ett mönster hur flera borgerliga politiker utmålar det svenska kulturlivet som vänstervridet och därmed i förlängningen, som Axén påstått, en fara för demokratin.
Ingenting kan vara mer felaktigt. Yttrandefrihet råder i svensk kulturpolitik, i den svenska offentligheten och i kulturdebatten. Men hos borgerliga politiker tycks en annan föreställning råda. Vem minns inte kulturministern Lena Adelsohn-Liljeroths helt oprovocerade attack på den folkkäre skådespelarens Sven Wollters initiativ att hålla en cabaret på Östgötateatern för Norrköpings hemlösa? Initiativet uppskattades över alla gränser. Ändå kunde inte ministern låta bli att ta en partikamrat i örat och påpeka att Wollter minsann var kommunist.
Föreställningen om det vänstervridna kultursverige är inget annat än en konspirationsteori och som de flesta sådana teorier är den helt verklighetsfrämmande.
Jag är mer fascinerad över hur uppburna folkvalda, som i andra sammanhang verkar förnuftiga, kan ha fallit offer för den. Min förklaring är att flertalet av dem som omfattar teorin om kulturlivets vänstervridning har missuppfattat hur det fungerar och i en del fall, till exempel Axéns, lider av en del brister för att kunna delta i det.
Kulturen äger rum i ett samhälle, och jag får uppfattningen att många borgerliga politiker anser att kulturlivet fungerar, eller bör fungera, som andra samhällsområden. På marknaden är det de som tjänar mest som dominerar. Det finns bästsäljande artister, konstnärer och författare i kulturvärlden också men det är inte nödvändigtvis de som har störst inflytande. Inom politiken är det de som genom förtroende och hårt arbete erövrat de viktigaste posterna som har störst inflytande. Men så fungerar det inte i kulturlivet, en konstnär som varken tjänar mycket pengar eller bekläder viktiga poster kan ha störst inflytande genom att hen förespråkar nya idéer, nya synsätt och gör det med god kvalitet. Kulturlivet är till stora delar en idéernas arena där innovationer premieras och uppskattas. Det borde inte vara så svårt att begripa för en politiker. För att kunna orientera sig på den arenan krävs det, om hen vill hävda sig, beläsenhet, bildning och receptivitet.
Utan att lyssna till andras idéer, vara mottaglig och försöka förstå hur andra resonerar står man sig slätt i kulturens offentliga sfär. Där tror jag det brister rätt mycket. Politiker med bildning, beläsenhet och förmåga att uppfatta och förstå vad konsten och de som skapat den säger finns det, tyvärr, för få av i Sverige.
Och kan man inte hävda sig på kulturens villkor är det lätt att åsiktsstämpla människor och fördöma dem eller värdera kulturen efter marknadens villkor. Om man då får mothugg är det lätt att försvara sig med en politisk konspirationsteori.
Jag delar inte Athena Farrokhzads alla åsikter men jag lyssnar till henne och tycker att det är bra att hon får framföra dem i Sveriges Radio.
Det är yttrandefrihet, och en förutsättning för en fungerande demokrati.
Vilket väl visar att konspirationsteoretikerna, bland dem räknar jag Gunnar Axén, är på väg i motsatt riktning.