"Teknikhistorias" senaste nummer pryds av en driftig kvinnlig skrivmaskinist. Och "Historiska ögonblick" lockar inte bara med den klassiska balladen om Bonnie & Clyde utan också med Kerstin Hesselgren, första kvinnan i riksdagens första kammare.
Vad är det som hänt? För ni vet ju hur det brukar se ut på avdelningen för populärhistoriska magasin. Krig, slag, äventyr, kungar, generaler, Hitler, vikingar, korsfarare och kamikazepiloter. Mansdominansen är vanligen till och med värre än i de historiska läroböckerna, där kvinnorna vid senaste räkningen fick en genomsnittlig andel på 13 procent − en bok nämnde fler nazister än kvinnor vid namn.
Är det en slump att kvinnorna intar tidskriftshyllan just när "Historiskan", Sveriges första kvinnohistoriska tidning, lanseras? Om inte så har tidskriften enbart genom att överhuvudtaget komma ut lyckats förändra något.
Också här ståtar visserligen ett vapen på förstasidan, men den som stolt bär geväret över axeln är en sjuttonåring kvinna, en så kallad miliciana som stred i det spanska inbördeskriget och därmed utmanade tidens könsroller. Kvinnorna som tog värvning hyllades till en början som hjältar i kampen mot fascismen, men deras närvaro ifrågasattes också, de beskylldes för att distrahera de manliga soldaterna och kunde beordras att sköta hushållssysslorna. En miliciana lär ha svarat: ”jag har inte kommit till fronten för att dö för revolutionen med en disktrasa i hand”.
Att berätta kvinnornas historia handlar inte sällan om att lyfta fram alternativa vinklar, gräva i källorna och belysa sådant som hamnat i dunkel. Vi vet ju till exempel en hel del om Vasasönerna, men hur var det med de fem systrarna Vasa?
När "Historiskan" botaniserar bland växeltelefonister, pigor och singlar i 1800-talets storstad, sätter ljuset på såväl drottning Elisabet I som impressionisten Mary Cassatt och rock’n’rollens frispråkiga anmödrar, tänker jag att det ofta blir bra mycket intressantare när man rör sig utanför de mest vältrampade stigarna.
"Historiskan" är ett renodlat kommersiellt projekt som inte kommer att få någon uppföljare om den inte säljer, men hittills har gensvaret varit så överväldigande att premiären fått tidigareläggas. Frågan om en kvinnohistorisk tidning verkligen behövs känns synnerligen irrelevant. Det är faktiskt inte i första hand en fråga om att korrigera historien och göra det förflutna mer jämställt. Utan om att det bland sådant som stått vid sidan, skuffats undan och glömts bort vimlar av bra berättelser.