Elvis Costello var dessutom närmast sensationell när han kom. Ilsken på ytan och begåvad med en fenomenal förmåga att skapa små snabba och rappa poplåtar. Jag lyssnade mycket under ett par år men med tiden ersattes Elvis Costello av ännu mer angelägna artister samtidigt som han själv gick vilse i ett allt för välstädat sound.
Hans egen nyutkomna självbiografi – "Skamlös musik & bleknande bläck" (Norstedts) – kan mycket väl vara vägen tillbaka till Elvis Costellos musik. Det är nämligen, mitt i det gränslösa namndroppandet, i långa stycken storartad underhållning och läsning. Han skriver ju så bra med mycket humor, värme och träffsäkerhet i pennan, vilket vi förstås redan vet via hans låtar. Som: "Jag föddes på samma sjukhus där Alexander Fleming upptäckte penicillinet. Jag ber om ursäkt på förhand om jag inte har varit samma gåva till mänskligheten".
Elvis Costello skolades oundvikligen in i musiken via, framför allt, sin pappa Mick McManus som var sångare och estradör. Själv hittade Elvis Costello snart en egen stil med tydliga referenser till äldre musik, både inom rock och showbiz. "En hel del popmusik är resultatet av att någon misslyckats med att kopiera sina förebilder och av en slump skapat något nytt", skriver han.
Han fick det att verka enkelt och däri ligger förstås en del av storheten. Det gäller även i rollen som nedtecknare av självbiografin.