Bland det första man möter är en stor målning av Jacob Ojanen och den föreställer ett träplank. De gråmålade brädorna är realistiskt återgivna, men täcks också av streck som påminner om graffiti och bruna färgfläckar som ger ett lite slumpmässigt intryck. Motivet är lite ironiskt då det anspelar på en lite nedsättande benämning – tänk plankstrykare – som skiljer konsten från annat måleri.

Men målningen tycks snarare påvisa något godtyckligt genom att visa att det är sammanhanget som avgör vilken etikett man kan sätta. Något motsvarande i stadsmiljö skulle förmodligen bli föremål från skönhetsråd och andra miljövårdande insatser. Men på ett galleri träder målningen fram på annat sätt, vilket öppnar för andra sätt att avläsa och uttyda verket.

Inte minst framträder en skönhet som skulle vara svår att uppfatta annars. Målningen heter ”Utan titel – (These walls don’t lie) och planket som motiv återkommer också i ytterligare ett verk. Förutom planket består målningen också av inslag som för tankarna till en målarpalett.

Men samtidigt är planket något som stänger ute, men det är ju något som också kan gälla även konsten. I Jakob Ojanens verk utspelas det mesta på ytan som ger målningarna en särskild karaktär. Han använder material som olja, vinylfärger eller pigmentprint på underlag av duk, furu och aluminium. Ofta utmärks de av sett slags ”torrhet”, som bidrar till att framhäva vagare och mer subtila skiftningar.

Adeola Balogun är skulptör från Nigeria och verksam i huvudstaden Lagos. I flera av verken ägnar han sig åt ett slags återbruk och låter olika föremål ingå i nya kombinationer. En av hans skulpturer föreställer ett hästhuvud, som består av hästskor. Andra gånger har han använt fjädrar, räfsor och annat för några mycket märkliga förvandlingsnummer.

En skulptur som ”Patterns of Escapades” föreställer ett tjur- eller oxhuvud, som visar att Adeola Balogun förutom kombinationsförmåga också äger känsla för exakta uttryck.

Tobias Törnqvist ställer ut collage som återger olika vardagligheter. De är stilsäkra genom den återhållna färgskalan, men man skymtar också en mild humor. Men framför allt tycks det handla om sättet att sammanfatta och skapa helheter av intryck som egentligen inte hör ihop.

Betraktarens uppgift blir snarare att plocka isär bilderna och granska detaljerna för att få en glimt av det arbete som föregått de färdiga verken.

I en mening är det en ganska typisk utställning för Konstforum. De enskilda konstnärerna håller hög klass, men sammantaget blir det ibland lite oöverskådligt.

Lokalerna är stora och det är inte lätt att hitta enskilda konstnärskap som kan fylla dem. Men varför ska man klaga över att det blir för mycket av det goda?