Hatet sjuder i Jamaica Kincaids roman ”Se Nu Då”. Ett äktenskap är i upplösning och det som en gång var kärlek har förbytts i dess motsats. Mrs Sweet är inte längre slank och vacker och allt hos henne väcker numera avsky hos mr Sweet, som snart kommer att hitta en yngre och mer attraktiv kvinna som dessutom delar hans musikaliska intressen.
”Se Nu Då” är Jamaica Kincaids första roman på tio år och den sjätte av hennes böcker som översatts till svenska – här har det inte getts ut något nytt av den karibisk-amerikanska författaren sedan ”Min mor. En självbiografi” 1996. Det finns en hel del i den nya romanen som antyder att också denna berättelse har självbiografisk bakgrund, även om Kincaid själv förnekat det. Men det spelar egentligen ingen större roll: det intressanta är inte framförallt vad hon berättar, utan hur hon berättar det.
I en flödande och frätande rundgång rullas det äktenskapliga helvetet upp. Makarna lever i varsin värld och barnen med de mytiska namnen Heracles och Persephone fungerar som slagträn. Nuet speglas ständigt i dået samtidigt som detta betraktas ur det närvarandes obarmhärtiga ljus. Mr Sweets rasism – hustrun sägs ha anlänt till USA med en ”bananbåt” – gör brygden än giftigare.
Den malande medvetandeströmmen och de ständiga perspektivbytena får mig att tänka att Kincaid är ett slags postkolonial Virginia Woolf, men än mer går tankarna till Elfriede Jelineks oförsonliga prosakaskader.
Emellanåt känns ”Se Nu Då” förbittrad i överkant och blir stillastående i sitt hätska raseri. Men samtidigt är den en fascinerande mörk skildring av ”Kärlekens väsen” och tidens förödande inverkan.