Antonio Gramsci var en av grundarna till det kommunistiska partiet i Italien. Året var då 1921. Gramsci var en marxistiskt influerad filosof och utvecklande bland annat en teori om kulturell hegemoni – en teori där han ville förklara hur de dominerande klasserna härskar genom att producera medhåll. Han kom att tillbringa drygt tio år av sitt liv i fängelse – en tid som gjorde honom fysiskt svagare och svagare. Han avled sedan bara en vecka efter sitt frisläppande.
Gramsci intar en central roll i den europeiska politiska berättelsen. I Per Odenstens roman ”Människoätarens skugga” – en berättelse som mer är att se som ett kammarspel – är platsen en fångbunker. En isolerad, sluten plats. Det är en helt avhumaniserad fängelsetillvaro som också kan avläsas som en slags kopia av ett kommande Guantanamoläger. Leon, fångvaktaren som får förtroendeuppdraget att bevaka den man som både är – och inte är – Gramsci är en autodidakt, en analfabet som lärt sig ljuda fram de nedskrivna orden. Ett efter ett formar han orden tills det bildas ett sammanhang.
Per Odensten skriver en skönlitterär berättelse som på ett paradoxalt sätt är både pregnant och diffus – ibland kan den anta formen av ett drömspel där gränser och rum upphäver varandras existens. Det är mycket skickligt genomfört och skapar just känslan av berättelsens tidlöshet. Det är inte bara Gramsci och fångvaktaren Leon som är romanens nav – istället blir det till ett slags moralitet som vill ställa ett antal frågor om den mänskliga existensen. På samma sätt som Antonio Gramsci är en del av den europeiska politiska filosofin så blir Odenstens arbete en viktig beståndsdel i den stora europeiska berättelsen.
Det går rykten om att Fången har en dubbelgångare som sitter i fängslat förvar på Ön. En besökande dövstum släkting till Fången är övertygad om att det är dubbelgångaren som nu är under bevakning av Leon. Men, ingen vet. Allt är konspiratoriskt sammanvävt i ett intrikat mönster av sanning och lögn, information och desinformation. Leon inleder en kort relation med släktingen och det är enda gången som det verkligen tycks finnas en slags intensitet i det som återges.
Det är som om Per Odensten också genom stilen vill säga oss att kärleken är det enda som kan få oss att övervinna oss själva. ”Människoätarens skugga” är utan tvekan en fascinerande och stilistiskt imponerande roman som växer sig stark långt efter det att läsningen är avslutad.