Innergården är en tacksam scen för Gideon Wahlbergs historier från 30-talets bakgårdar på Söder. I år valde man ”Grabbarna i 57:an”.
Kalbo-gänget höjer sig en bra bit över buskisgränsen, vilket är helt avgörande för att publiken ska klara den här nära tre timmar långa föreställningen. Det här är nämligen en mycket samspelt och driven ensemble som har repeterat sig upp till ett högt tempo i scenväxlingar och replikskiften.
Handlingen är enkel. Frippe Petterssons hedersknyffel ”Målarmästare Dahlberg” blir bestulen på avlöningskuverten till ”Fabbe” och ”Vicke”. Jacob Sjöberg och Johan Petterssons härliga krumbukter i ord och ton drar ner några rejäla skrattsalvor. För att inte tala om föremålet för deras kärlekskranka utspel, den inte alltför klipska husan ”Vivan” (Ellen Pettersson). Hon blandar ihop ordstäv till ackompanjemang av falsettskrin som ljuder över och förbi två kvarter bort.
Oskyldigt anklagad blir sonen ”Karl-Göran”, en hygglig pojke med konstnärsdrömmar förtjänstfullt spelad av Tim Brodin. När så Jenny Silfvenius ljuva bombnedslag ”Greta” från Norrköping flyttar in, vet karlarna inte till sig av förtjusning. Lägg till galenpannan Lotta Månssons förmögna ”Moster Malvina” och kärlekskarusellen är i full gång. ”Musikaliska gänget” som det här klassiska lustspelet också kallas, håller sitt löfte. Lite premiärnerver satte sin prägel på några sånginsatser men vad gör det en kväll som denna.