Krigsdokumentären ”7 days in Syria” är så ny att inte ens Nicole Tung själv har sett en visning på biograf, med publik förrän hon kom hit till Norrköping och Flimmer filmfestival.
– Det ska bli intressant att få dela den upplevelsen med en publik nu. För mig har det alltid varit viktigt att visualisera vad som händer – som här, att ge en bakgrund till flyktingkrisen vi ser nu.
Hon är nöjd med filmen, men hade själv valt ett annat perspektiv.
– Så här i efterhand hade jag hellre velat skippa mellanledet med oss journalister (hon arbetade tillsammans med reportern Janine di Giovanni) och låtit folket få berätta själva mer. Samtidigt kanske vi var nödvändiga i det här skedet.
Syrien är klassat som det farligaste landet för journalister, ändå valde de att åka dit.
– Det är alltid svårt veta vem man kan lita på. De kan sälja dig i ren desperation, för att överleva.
En vän och kollega blev kidnappad, en annan mördad. Det uppmärksammades stort i internationell press men sedan blev det tyst.
– Det blev färre rapporter inifrån Syrien och jag blev nyfiken.
Nicole Tung har arbetat som fotograf ute i farliga områden under många år och efter krigsåren Libyen var steget till Syrien inte så långt. I början lockade spänningen med att få vara med där det händer och söka upp actionområden.
– Men jag blev klok snabbt och nu drivs jag av att berätta folks historier, inte bara genom att dokumentera de militära händelserna.
Hon tycker att den negativa utvecklingen gick snabbt i landet.
– Protestanterna var väldigt innovativa och kreativa i början med sånger och sedan urartade det. Jag försökte hålla mig objektiv men tillslut syntes det väldigt tydligt vad som var rätt och fel.
Inspelningsdagarna på Aleppos sjukhus var horribla.
– Barn är ofta tuffare än de vuxna, men omständigheterna går knappt att beskriva så här. Därför är filmen så viktig också.
Vardagen pågår fortfarande i en otänkbar miljö, där folk nyligen levde ett gott liv.
– Det här kriget kommer inte att ta slut snabbt och landet går aldrig att återställa, spår Nicole Tung.
– Förutom att allt är sönderskjutet och förstört har landet i stort sätt tömts på den intellektuella medelklassen, rika familjer och de som vågat protestera har drivits på flykt.
Många unga män som har krigat sedan tonåren tappar idealen med tiden. Den patriarkala strukturen i samhället och kaoset gör att de vänder sig till religiösa lagar och konservativa grepp istället för demokrati.
– Jag förstår hopplösheten. Det är för svårt att skapa något hållbart med alla som drar åt olika håll. Det är lätt att kritisera på väst för att de inte ingrep tidigare, eller arabländerna som lät det Isis står för växa i lugn och ro, men i grunden går det inte att hitta något exakt att skylla på.
Nicole Tung är ung och vacker. Det hon bär med sig syns inte utanpå, men är tungt att bära.
– Skulden är enorm. Ibland måste jag åka ifrån krigsområdet ett par dagar och då klarar jag inte av att gå ut i den riktiga världen där folk skrattar öppet på gatan och äter glass.
Nu har hon haft ett uppehåll från mellanöstern sedan 2013, men är precis på väg tillbaka.
– Jag kom till Istanbul den här veckan och letar lägenhet där nu.
Trots hot och bomber återvänder hon.
– Jag är kanske som min favoritperson i filmen, bagaren. han kämpar för att folk ska få något att äta trots att de bombar brödkön.