Döden är en tvåbent varelse från den afrikanska savannen – eller åtminstone har varje stort steg för mänskligheten inneburit en katastrof av ekologiska dimensioner. Homo sapiens fotavtryck leder från platsen för de stora australiska pungdjurens försvinnande från jordens yta för 45 000 år sedan till svampmolnet över Hiroshima.
I sin lika lärorika som underhållande bok Sapiens sammanfattar historikern Yuval Noah Harari människans biologiska framgångssaga. Det handlar om underdogen som blev världshärskare lite för snabbt, och som olyckligtvis tog med sig sitt dåliga självförtroende och sin ängslan upp på tronen – psykologiskt material av det slag som en blodtörstig diktator tillverkas av.
Det första och avgörande steget på människans väg till toppen av näringskedjan var den kognitiva revolutionen, en genomgripande förändring av språk- och tankeförmågan för sisådär 70 000 år sedan som sannolikt förorsakades av en genetisk mutation. Nu blev det möjligt att hålla komplexa sociala nätverk i huvudet, men framför allt att skapa fiktiva föreställningar. Den evolutionära fördelen med förändringen var att den möjliggjorde samarbete i stora grupper. Alltsedan dess har kulturella myter hållit samman våra växande kollektiv, och till de mytologiska storheterna räknar Harari inte bara förfadersandar, totemdjur och gudar utan också sådant som nationer, pengar, aktiebolag, lagar och mänskliga rättigheter.
Med teorier i vidvinkelperspektiv fyller Harari sin bok med intresseväckande resonemang om allt från den neolitiska jordbruksrevolutionens felkalkyl till hur kapitalismen är kopplad till framstegstanken. Läsningen får mig knappast att sträcka på ryggen av stolthet över att tillhöra den upprättgående arten. Steg för steg har människan ökat sin makt och det senaste trappsteget – den vetenskapliga revolutionen – skulle enligt Harari också kunna bli det sista. Inte nödvändigtvis för att apokalypsen i form av miljökatastrofer eller kärnvapenkrig väntar runt hörnet, utan lika gärna för att människan kan komma att efterträdas av en genmanipulerad övermänniska som hon själv har designat.
Fast hur framtiden ser ut är lyckligtvis en öppen fråga – det är själva poängen med den kognitiva revolutionen och den kulturutveckling den gjort möjlig. Strängt taget finns det inget som hindrar Homo sapiens från att en vacker dag rentav börja leva upp till sitt namn och bete sig som den visa människan.