En dag knackade militärerna på dörren. Dörren till hemmet med föräldralösa barn som en schweiziska hade inrättat i en liten stad i östra Turkiet. Deras föräldrar hade antingen slaktats på plats eller tvingats bygga den järnväg som kallades Bagdadbanan. Och sedan mördats. Nu samlade militären ihop de överlevande tusen barnen och skickade i väg dem med samma järnväg.
Med det vittnesmålet slutar filmen ”Seyfo 1915 – The Assyrian Genocide” som visades på Cnema på söndagen. Den handlar om hur den dåvarande turkiska regeringen med benäget bistånd från sin tyska bundsförvant mördade cirka en miljon armenier och sedan gav sig på kristna assyrier, pontiska greker, jezidier med flera icke-muslimska folk-grupper.
Det är sällan Cnemas filmsalonger är fullsatta. Speciellt inte en varm och solig söndagskväll i augusti. Och att fyra av stadens ledande politiker sitter i publiken. Förmodligen hade många av Norrköpings cirka 3 000 andra assyrier också velat vara där. Många av oss borde varit där.
Inte för filmen i sig utan för det för som Nemrod Barkarmo från den Assyriska kulturföreningen sa: ”Folkmordet pågår fortfarande, i Syrien och Irak. För bara några dagar sedan fördes hundratals kristna bort av IS”.
Militären fortsätter knacka dörr. I hela världen. En varm och vacker söndagskväll knackar de kanske även på min och din dörr.