Vadstena-Akademiens uruppförande av operan Son of Heaven blev till en veritabel fullträff. De olika uttrycken i operan drar och samverkar åt samma håll och skapar en helhet som ger nyanser och nya bottnar åt myten, eller är det historien, om Qie Shi Huangdi - den trettioförste kejsaren av Qin.
Scenen på Vadstena slott är som vanligt avskalad, något annat finns det inte utrymme för. Sex garderobsliknande lådor dominerar den. De härbärgerar de odödliga. Dessa sex damer i asieninspirerade kostymer, peruker och smink rullar omkring dessa lådor till olika formationer som en mobil scenografi. Det är mycket effektfullt.
De odödligas uppgift är framförallt att stå kejsaren till tjänst, men de har flera lojaliteter. Stumt och ofta mekaniskt, ibland i frysta poser, kommenterar de handlingens framväxt och när de tillsammans brister ut i sång i textrader som lapptäcken, är det så ljuvligt att höra att man önskar att det aldrig ska ta slut. Det är inte ofta man hör en sådan tajt och skön ensemblesång från dessa tiljor.
Kejsaren ligger på sitt yttersta och det råder en maktkamp om vem som ska axla manteln. Här finns både söner och tjänstemän som kretsar kring den döende regenten som har svårt att släppa taget och makten. Han beordrar de odödliga att avslöja hur man får evigt liv. Svaren är poetiskt mångtydiga.
Det är barytonen Jakob Högström som med bravur sjunger rollen som The first emperor. Han bjuder på flera röster, ibland med full kraft, stundtals varmt viskande. På alldeles utmärkt vis seriekopplar han text, musik och gestaltande. Kejsaren är trött och all kraft rinner ifrån honom. Sakta får vi följa döendet. Melodislingorna i denna fritonala musik sticker ut och har en speciell kärvhet i tilltalet.
Förutom de odödliga är samtliga medverkade, även musikanterna i diket, klädda i ljusa vardagsuniformer som vi känner igen från kinesiska massmöten, samt blå sneakers. Dessa ger tillsammans med den strama koreografin med strikta underhuggarrörelser ett distanserat och avskalat intryck. Här har regissören Nils Spangenberg och Clara Svärd som ansvarat för rörelserna utmärkt lyckas fånga en andning av återhållen energi.
Tenoren Wiktor Sundqvist gör sonen Huhai till en nervöst supande och trotsig tonåring. Gestaltningen är genomtänkt och han frigjorde mycket energi i utspel och sång medan barytonen Richard Hamrin som Li Si, arbetade med ett mera stramt uttryck med en sång nära texten och med motsatta känslor som undertext.Sällan har jag hört en sådan utmärkt egaliserad countertenorstämma som Daniel Carlssons i rollen som Zhao Gao. Vilket fynd! Det är ett förträffligt grepp att låta denna orm i palatset sjungas av den ljuvaste stämma.
Japanen Moto Osada som är pappa till denna musik (han bor i New York) känner vi igen från tidigare produktioner vid Akademien. Hans spännande Four Nights of Dream framfördes för sju år sedan.
Vi känner igen hans tonspråk i denna hans andra opera. De vokala stämmorna går i och ur varandra, lagras och förtätas och förtunnas. De femton musikerna trakterar traditionella instrument, men här finns även keybord, elgitarr samt allehanda annorlunda ljudverktyg. Dirigenten David Björkman agerade trygg härförare.
Som kontrast till olika klusterklanger är ljudbilden oftast gles och korthuggen och precis som scenbilden strikt, stram och skenbart enkel. Ordet kontrapunkt kommer för mig gång på gång liksom pausens viktiga betydelse, tysta negativ till de melodiska skeendena.