I det första brevet till modern är ”lydiga Fritz” inte sex år fyllda. I de sista megalomana depescherna till vännerna och fienderna knappt fyrtio år senare har filosofen vid det psykiska sammanbrottets gräns iklätt sig Dionysos gudomliga gestalt. Däremellan ligger ett liv som är lika mycket en ensamhetens tragedi som en skapandets triumf.
Peter Handberg, som förtjänstfullt översatt och kommenterat, har valt ut 671 av de omkring 2 900 bevarade breven. Här finns epistlar till Strindberg, Richard Wagner, systern Elisabeth och alla vänner som kom och gick eller i några fall förblev trogna till slutet. Sammantagna bildar breven en slags självbiografi, betydligt sannare och komplexare än Nietzsches medvetna försök i den genren. Läser man denna månad-för-månad-skildring av den fruktansvärda och kuriösa tillvaron kommer man en bra bit under skinnet på ”Odjuret” – ja, så undertecknar han ett av breven till Georg Brandes. Det är fängslande, roande, hjärtskärande. ”Nej! Detta liv! Och jag som är livets förespråkare!!”
I formuleringarna för stunden står han livslevande framför oss. Den rekordunge filologiprofessorn som i romantiskt trots frigör sig från den trånga akademiska världen. Sjukpensionären som jagar runt från plats till plats på jakt efter en molnfri himmel. Den suveräne författaren som säljer så få böcker att han själv tvingas bekosta tryckningen. ”Låt oss anta att den får bli läst omkring år 2000”. Paradoxerna i hans liv är åtskilliga. Han är vänkär men lever som eremit. Avskyr livsförnekelse samtidigt som han är en fullfjädrad asket. Föraktar kvinnor men har en faiblesse för blåstrumpor. Omvärderar alla värden utan att övervinna sin hämmande känsla för småborgerlig anständighet. Optimismen i hans livshållning – det förstår man av alla jeremiader och smärtjournaler som breven är fulla av – är snarare en överlevnadsstrategi än uttryck för personlig böjelse.
En motsättning som är särskilt intressant att följa är den mellan idoldyrkan och ikonoklasm. Schopenhauer är länge den store förebilden. Faderssubstitutet Richard Wagner kallas i svassande brev för ”Ärade Mästare”, och deras första möte har ”något av saga över sig”.
Så följer frigörelsens häftiga revolt. Nietzsche vill ”inte lyssna till andra, till mönster och mästare längre”. I sin filosofi går han längs oröjda stigar som för till underjordiska hålor. För samtiden med dess inbilska nationalism och antisemitism har han enbart förakt.
Beklagligtvis hittar han sedan en ny idol: sig själv. I ett och samma brev kan han orera om sin världshistoriska betydelse och smågnälla över att det inte skrivits ”en enda också hyfsat acceptabel recension av en endaste bok av mig”. Till slut är han ”alla årtusendens främsta människa”, men då har sinnessjukdomen redan slagit klorna i honom.
Nietzsches brev är spirituella, ömkliga, muntra, depressiva, storartade, småsinta, insiktsfulla – och ibland har de en underbar ironisk ton: ”I Alperna är jag oövervinnelig, i synnerhet när jag är ensam och inte har någon annan fiende än mig själv”. De visar att övermänniskans förkunnare inte var mer än människa. Samtidigt ger de en värdefull nyckel – ja, en hel nyckelknippa – till hans förslutna filosofi.