Bland avsändarna fanns Carl Otto Mattsons far, som 1910 lämnade den västgötska släktgården för att bege sig till USA, men han var inte ensam och av nio syskon var det sex som valde att göra resan över Atlanten.
– Jag visste ju att det fanns en massa brev, men det dröjde innan jag kände mig mogen att ta hand om dem, säger Carl Otto Mattson när vi träffas i Smedby där han bor sedan många år.
Vi sitter på verandan och vårsolen strömmar in genom fönstren. På bordet mellan oss ligger hans nyutkomna bok "Otto Julius – svenskamerikanen som vände åter".
Det är en rekonstruktion av faderns och de övriga släktingarnas liv i både det nya och gamla landet.
Utan de sparade breven hade det av allt att döma inte varit möjligt att genomföra arbetet.
– Många av mina släktingar förblev ogifta, vilket innebar att deras korrespondens kom att sparas i hemmet när de dog, säger han och berättar att gården Trubo, som ligger mellan Falköping och Vara, fortfarande är i familjens ägo.
Bokens första del handlar om fadern Otto Julius som gav sig iväg 1910 för att vända tillbaka tio år senare. Efter hemkomsten tog han över föräldrarnas jordbruk och drev det fram till 1953, då en canceroperation tvingade honom att avveckla verksamheten. Istället skaffade han sig travhästar, men blev också träsnidare och fördrev tiden åt att tälja just hästar.
I boken framträder han som både egensinnig och företagsam filosof, men Carl Otto tror att återkomsten till Sverige var kännbar.
– Återtåg är aldrig lätta, men till slut fann han sig till rätta och tyckte nog att livet på gården inte var så mycket sämre än tillvaron i USA, säger han.
Det saknades nämligen inte dramatik under åren i Kansas och Chicago. Vardagen präglades av osäkerhet, då Otto Julius bytte identitet för att inte bli inkallad när första världskriget bröt ut.
Det finns ett skönlitterärt anslag i skildringen av fadern.
– Jag arbetade på boken under en längre tid och ett tag funderade jag på att skriva en roman, men framför allt ville jag att berättelsen skulle vara allmängiltig och det krävde dramatisering, säger han och berättar hur han tagit fraser ur breven och lagt dem i munnen på fadern eller någon av de andra som figurerar i berättelsen.
Men det gav honom också en möjlighet att göra egna kommentarer.
– Det innebar bland annat att jag kunde berätta om livet på den svenska landsbygden innan det försvann på 1960-talet, förklarar han.
Den andra delen är mer dokumentär och kretsar kring de övriga syskonen. Bröderna Johan, Gustav och Klas blev kvar i USA, systrarna Edit och Selma återvände i likhet med Otto Julius till Sverige.
– Sammanfattningsvis kan man säga att det gick bra för dem, säger Carl Otto och förklarar att det inte heller var nöden, utan äventyrslystnad som fick syskonen att ge sig iväg från början.
Han anser att nyfikenheten som drivkraft är något som förbisetts i emigrantlitteraturen.
Breven vittnar om att alla syskonen var vältaliga och hade ordet i sin makt.
– Det är roligt att se hur deras språk är präglat av kristna värderingar. De var ju fritänkare och inte religiösa, säger han och ler.
Arvet gick vidare till Carl Otto Mattson, som tidigt bestämde sig för att bli journalist och arbetat både på tidningsredaktioner och TV. Men han är också den siste som fortfarande kan kan namnge alla ansikten i släktalbumen.
Det innebär ett ansvar.
.