En episk berättelse om hemkomst – inte så konstigt att jag ibland tycker mig höra homeriska hexametrar ljuda i bakgrunden när jag läser David Maloufs roman "Stora världen", särskilt som den australiensiske författaren i en senare roman, "Lösen", väckt det trojanska krigets hjältar till liv i en omskrivning av Illiadens 24:e sång.
I "Stora världen" är kopplingen till Odyssén betydligt lösligare. Den mångförslagne Vic och hans vän minneskonstnären Digger återvänder till Australien från andra världskrigets asiatiska slagfält, där de försmäktat om inte i Cyklopens grotta så väl i ett japanskt krigsfångläger. Några oförskämda friare av det slag som Odysseus gjorde upp räkningen med syns inte till, men Vics tilltänkta har under hans bortovaro blivit på smällen med en amerikansk soldat.
På ett behärskat och stilsäkert språk berättar Malouf en lågmäld historia där rotfasthet och rastlöshet tematiseras. Mot den lilla världens instängdhet står drömmen om den stora världens möjligheter, men också denna rymmer i bokstavlig mening sitt fängelse. Som ofta i romaner med episka dimensioner blir det en hel del plottrande med varjehanda, så som livet i allmänhet är men som litteraturen inte behöver vara. Starkast är skildringen av krigsfångenskapens vedermödor, men Maloufs välkomponerade meningar och luttrade människokännedom gör att jag också i de mindre spektakulära avsnitten med behållning följer hans karaktärer, som sitter lika fast som några homeriska hjältar i ödets trådar.