Tvångsvård, elchocker, tung medicinering, hopplöshet utan ände och så de återkommande försöken att ta sitt liv. Att få göra slut på allt, att få slippa pressen att försöka vara som alla andra, trots att det verkligen inte gick. "I efterhand förstår jag inte hur jag lyckades överleva", skriver Lina Liman i den nyutkomna boken "Konsten att fejka arabiska – en berättelse om autism".

Tecknen fanns där när hon var liten, men ingen hade förmågan att dra linjerna mellan de många otydliga punkterna för att få fram hela bilden och se vad som egentligen var fel. Svårigheterna att tolka andras känslor och sociala signaler fick henne att alltid känna sig utanför. I leken, där reglerna var tydliga, var hon däremot trygg. Skolarbetet gick bra. Hon hade talang och gjorde alltid sitt yttersta, men att arbeta i ett pratigt klassrum fullt av intryck hon inte kunde sortera var närmast omöjligt. Hemma, i lugnet, gick allt bättre. Ritualer, som att sortera suddgummin och brevpapper, var en lugnande tillflykt när hjärnan var tröttkörd och livet komplicerat och svårt att förstå. Språket, att skriva, blev tidigt en ventil.

I tonåren stegrades problemen. Sociala kontakter gjorde henne ofta förvirrad, och ansträngningarna att försöka förstå och passa in var utmattande. Menande gester, ironi, subtila antydningar, allt sådant som andra snappar upp instinktivt fick hon försöka förstå genom att iaktta och tolka. Hon var ständigt på sin vakt, rädd för att göra fel och skilja ut sig. Efter en ryggoperation drabbades hon av anorexi. Sjukdomen rev och tärde, bitvis sondmatades hon. Men trots alla problem så var Lina Liman duktig i skolan. Hon hade svårt att sortera bort sånt som var mindre viktigt och arbetade istället stenhårt med allt. Studenten tog hon med högst betyg på hela skolan.

Artikelbild

| Bubblan, den som hon känner skiljer henne från världen, finns kvar. "Jag har kunnat identifiera den och förklara den för mig själv, och det gör att jag har lättare att acceptera den", säger Lina Liman.

Skrivandet fick Lina Liman att utbilda sig till journalist, trots de många sociala kontakter som jobbet kan innebära. Först gick allt bra, karriären verkade spikrak, men en dag slutade hon helt enkelt att fungera. Tröttkörd efter år av inre press och den överväldigande känslan av att vara ensam, ständigt ensam. Sju år av psykiatrisk vård började, bitvis som tvångsintagen eftersom hon bedömdes vara en fara för sig själv. Det var hon också. Med ambulans hämtades hon flera gånger tillbaka till Universitetssjukhuset i Linköping efter olika självmordsförsök.

– När jag skrivit har jag insett hur illa det varit, bitvis har det varit jättejättetungt, som att gå igenom allt igen. Av omsorg om läsaren försökte jag ibland lite omedvetet lätta upp det som kändes tungt, men då påpekade min förläggare att jag inte behövde släta över, jag behövde inte väja för det som är svart, säger Lina Liman.

Vi sitter i ett avskilt hörn. För det mesta är det tyst runt oss, men ljudkänsligheten får henne lätt att tappa tråden när glas klirrar i bakgrunden eller någon klampar förbi alldeles intill. Hon fäster blicken på en punkt uppe vid taklisten bakom mig när hon berättar, utan ögonkontakt är det lättare att koncentrera sig. Den som letar efter något som gör att hon skiljer ut sig får annars leta länge, i hela sitt liv har hon tränat och kämpat för att försynt smälta in.

Bubblan är fortfarande kvar, den som hon känner skiljer henne från resten av världen. Därinne finns bara hon och hennes föräldrar, även om det alltid funnits vänner som stöttat, som oroat sig och försökt hjälpa.

Artikelbild

| Tinnerö. Lina Liman går ofta till naturområdet strax utanför Linköping när hon behöver hämta andan. "Jag är ju en perfektionist, men nu har jag nog lyckats släppa lite på mina egna prestationskrav", säger hon.

– Även om bubblan är intakt, så är skillnaden att jag nu vet att den finns. Jag har kunnat identifiera den och förklara den för mig själv, och det gör att jag har lättare att acceptera den, säger Lina Liman.

Ett radioprogram fick allt att vända. Hon var på permission från sjukhuset i början av 2012, hade fått tips om ett avsnitt av "Vetandets värld" och letade upp det på nätet. I takt med att forskaren Svenny Kopp beskrev hur autism kan uttrycka sig hos högpresterande autistiska kvinnor och flickor sammanfogades till slut alla svårförklarliga problem, känslor och symptom till en tydlig bild. Linjerna drogs mellan punkterna. Någon enstaka av de nära hundra olika läkare som hon mött under sina sju år på den psykiatriska kliniken hade nosat på autismspåret, men någon utredning gjordes aldrig.

Artikelbild

| "Diagnosen förklarade så mycket och gav mig massor av nya redskap. Den räddade mitt liv", säger Lina Liman.

– Det var ett helt vanligt radioprogram, men en otrolig aha-upplevelse. Efter att jag fick min diagnos har en del undrat om inte just det var jobbigt, men det har varit en väldig lättnad. Diagnosen förklarade så mycket och gav mig massor av nya redskap. Den räddade mitt liv, säger Lina Liman.

Samtidigt, autism är slutgiltigt. Någon behandling finns inte, ingen medicinering kan hjälpa. Den insikten var först tung att bära.

– Målet att bli frisk fanns plötsligt inte längre. Nu var det bara att gilla läget och anpassa mitt liv efter diagnosen. Det var inte så lätt att smälta, säger hon.

Hur går anpassningen?

– Det svåraste är kanske att komma på vad jag behöver ändra. Jag har slutat utgå ifrån att jag har samma energi och samma kapacitet som alla andra, för att istället utgå från mina egna förutsättningar. Det är en bra början. Samtidigt är det ju svårt att sluta jämföra sig med andra, jag är så präglad av det.

Hur har omgivningen reagerat på din diagnos?

– Bra, nästan uteslutande. Jag upplever att folk på ett annat sätt tar hänsyn till min ljudkänslighet och respekterar om jag måste säga nej till saker. Jag har också blivit bättre på att fråga om det jag inte förstår, som när jag blir osäker på det någon säger eller gör. Jag har utsett särskilda "tolkar" bland mina vänner som hjälper mig att navigera.

Vad är det främsta skälet till att du ville skriva boken?

– Jag vill bredda bilden av autism. Schablonbilden är så väldigt snäv och väldigt få passar in i den. Autism kan ta sig så många uttryck som de flesta inte känner till, särskilt hos flickor och kvinnor, säger Lina Liman.